Förutom titeln på en härlig Deep Purplelåt så är det sammanfattningen på vår kollektiva sinnesstatus. Jag ska göra ett litet utlägg om detta så sätt er bekvämt.
De senaste veckorna har som tidigare nämnts, skolan varit stängd, även om jag fortfarande haft tentor kvar att plugga till. Emellertid så har det inte varit alltför mycket att göra, och eftersom vintern erbjudit relativt mellankalla dagar så har det inte varit alltför hög nivå på aktiviteter. Vi har sakta men säkert förfallit in i ett mer eller mindre vardagsdekadent leverne. Jag har utnyttjat hemkörningstjänster av mat av olika slag, men många gånger ryst då dörrklockan ringt och jag tvingats pallra mig nedför de tre trappor som leder till porten.
Olof berättade sedan häromdagen om hur han fick beskrivet för sig av förra årets Linköpningsstudenter som var här, vilka han spenderade halva juli tillsammans, om hur de upplevde vardagen. Jag sätter citationstecken, trots att jag inte vet ordagrant hur de formulerade sig.
"Ja, såhär nu den sista tiden så är det en maktkamp om vem som ska tvingas ta hissen ner och släppa in någon. Ofta den som är hungrigast."
"Fan, hemleverans är sjukt bekvämt, men det vore ju gött om de faktiskt kunde leverera ända vägen fram till min lägenhetsdörr."
Och så vidare.
Det är intressant att vi hamnat i exakt samma stämning. Intressant kanske inte är rätt ord utan snarare skrämmande.
Våra kamrater har utvecklat en sofistikerad strid om hur insläppandet går till. ETTAINTE, TVÅAINTE,TREAINTE, och så den fjärde stackaren som inte var med eller inte hörde åker på att klampa ner med nyckel. Det gick efter mycket svordomar och spe så långt att spelet utvecklades till det att den som kom sist, dvs "fyran", började vägra, och automatiskt blev det så att den tredje i samtliga fall blev den som fick masa sig upp. En spelteoretiker skulle kunna utvärdera hur den bästa taktik skulle se ut för att slippa dra strået till stacken. Jag vet vilken.
Ovanstående må låta fruktansvärt lättjefullt och föga samhällsförbättrande, och till viss del vill jag erkänna att jag skäms. Jag har ett par gånger gått ner 4-5 gånger på raken utan att klaga just för att bevisa för mig själv att jag är kapabel till självuppoffring.
Jag tänkte just börja på nästa avsnitt, men så skriver just Olof till mig på msn (jag flyttade in till honom i lördags då Patrik for hem, så vi sitter i två olika rum men med öppen dörr, dock för ansträngande att faktiskt prata med varandra), och jag citerar rakt av ord för ord "du ska vi hooka lite glass kanske?" jag svarar: "a varför inte?" och han avslutar med: "ta lite luft eller ska vi beställa?". Som sagt.
Idag skrev jag min sista tenta i matematik, filosofins motsvarighet till latin Jag fick den rättad direkt och blev godkänd så med dessa ord är mina studier i Argentina formellt avslutade. Nu återstår två veckor av goa dagar med vänner. Vi ska ta oss ut till floden någon dag och ha picknick; jag ska göra alla de kulturella aktiviteter jag inte hunnit med under mitt år här, samt njuta av blodiga och tjocka biffar.
Snart så ses vi igen, jag kommer bjuda in till någon slags mottagningstillställning väl hemma, mer om detta följer.
Chau!
tisdag 21 juli 2009
söndag 5 juli 2009
influensan fortsätter
Vår skola är nu stängd sedan i fredags. Detta gäller hela nästkommande veckan, därefter kommer tentorna att återupptas igen. Lite komplicerat blir det i och med att ett helt drös ackumuleras denna vecka, men i och med att det är något av ett undantagstillstånd så har skolan diverse lösningar för oss utbytesstudenter, varav vissa har flygbiljetter hem tidigt. Bland annat så kan man eventuellt slippa de framflyttade finalproven om dessa skulle koincidera med hemresan.
Det är som sagt ett ganska stort utbrott av svininfluensa här nu med många insjuknade och antalet dödsfall växer. Problemet är bara att det skedde mitt under kongressens valperiod, vilket utnyttjades av oppositionen i något slags skrämselpropaganda i sin kampanj. Ungefär som att det skulle vara den sittande regeringens fel att en pandemi sprider sig, men politik fungerar väl så. Någon gång i höstas citerade jag Machiavelli här på min blogg, men det var väl kontentan av hur fursten skulle regera; med en sund dos av rädsla och ovisshet bland folket. Personligen finner jag detta ganska vidrigt, då siffror på insjuknade och avlidna kan variera från medie till medie beroende på politisk ställning hos respektive part. Samtidigt så ska man akta sig, jag skippar helt tunnelbanan, den känns äcklig i vanliga fall så nu är det som att dricka virus i gasform.
Det är i vilket fall inte som att folk ändrar väldigt mycket på sina vanor, man ser fortfarande fullt med folk på gator och torg, men större samlingar undviks av uppenbara skäl.
Igår firade vi amerikas nationaldag med långkokta ribs i ugn. Till efterrätt hade den enda amerikanske deltagaren bakat en tårta med stjärnbestrött banér. Helt fantastisk middag.
Idag gick jag upp hyfsat tidigt för att ta mig runt stan för att delta i en fotografering för ett onlinemagasin, ett riktigt pajastema med mode som de flesta födda före 1970 har svårt att förstå. Visserligen förstår jag mig inte riktigt på de mode som försiggicks back in the days så det är dubbelriktat. Emellertid börjar jag märka nu då mitt första kvartssekel så omsider fullbordas inom ett par veckor, att jag inte alls förstår mig på "dagens ungdom" i varje enskilt fall. Så ja, vad är slutsatsen? Ingen alls om jag ska vara ärlig.
Det är som sagt ett ganska stort utbrott av svininfluensa här nu med många insjuknade och antalet dödsfall växer. Problemet är bara att det skedde mitt under kongressens valperiod, vilket utnyttjades av oppositionen i något slags skrämselpropaganda i sin kampanj. Ungefär som att det skulle vara den sittande regeringens fel att en pandemi sprider sig, men politik fungerar väl så. Någon gång i höstas citerade jag Machiavelli här på min blogg, men det var väl kontentan av hur fursten skulle regera; med en sund dos av rädsla och ovisshet bland folket. Personligen finner jag detta ganska vidrigt, då siffror på insjuknade och avlidna kan variera från medie till medie beroende på politisk ställning hos respektive part. Samtidigt så ska man akta sig, jag skippar helt tunnelbanan, den känns äcklig i vanliga fall så nu är det som att dricka virus i gasform.
Det är i vilket fall inte som att folk ändrar väldigt mycket på sina vanor, man ser fortfarande fullt med folk på gator och torg, men större samlingar undviks av uppenbara skäl.
Igår firade vi amerikas nationaldag med långkokta ribs i ugn. Till efterrätt hade den enda amerikanske deltagaren bakat en tårta med stjärnbestrött banér. Helt fantastisk middag.
Idag gick jag upp hyfsat tidigt för att ta mig runt stan för att delta i en fotografering för ett onlinemagasin, ett riktigt pajastema med mode som de flesta födda före 1970 har svårt att förstå. Visserligen förstår jag mig inte riktigt på de mode som försiggicks back in the days så det är dubbelriktat. Emellertid börjar jag märka nu då mitt första kvartssekel så omsider fullbordas inom ett par veckor, att jag inte alls förstår mig på "dagens ungdom" i varje enskilt fall. Så ja, vad är slutsatsen? Ingen alls om jag ska vara ärlig.
söndag 14 juni 2009
The show must go on
Jag skriver ifrån en mysig söndagsstämning. I morgon är det av någon anledning helgdag, varför är det ingen som vet, men jag klagar inte. Samtidigt så finns det åtskilliga helgdagar här som vi inte har därhemma, till exampel Dia de la Raza, dvs Rasens dag. Jag frågade vilken ras eller varför man skulle fira, men det var det ingen som riktigt visste.
Om en liten stund ska jag över till Evan för att kopiera över bilder från fredagens fest. Vår Masquerade Ball blev en stor succé. I slutändan hade vi lyckats limma fjädrar och paljetter och snirklat glittriga mönster på cirka fyrtio masker, vilka till vår stora förtjusning blev mycket uppskattade. Det enda misstaget vi begick var att vara på tok för generösa med bålen. Av någon outgrundlig anledning var pöbeln extra törstig denna afton, jag vet ej om det var temat eller separationsångesten som framkallade denna iver, men hursomhelst så blev alla helt enkelt fulla. Riktigt fulla. Det viktiga är att alla samtidigt hade väldigt roligt, så från arrangörernas sida var det 100% lyckat. Det kommer emellertid att dröja innan jag ger mig på en sådan här tillställning igen, även om det faktiskt var värt varenda krona och sekund av förberedelse. Under de sista dagarna drabbades vi av överdriven inspiration; till exempel byggde vi av myggnät ett tak till terrassen, fyllde det med ballonger som släpptes ut vid nattens klimax; ett av rummen blev en lounge, där utspridda rosblad, röda ljus och kuddar erbjöd en alternativ - mer avslappnad - sida av festen. Min vision av en venetiansk
afton uppfylldes helt. 
Ovan ser ni mig i min Harlequinskrud, tillsammans med Lucia, min kamrat i förberedelserna till denna fest. Nedanför står Evan i sin piratmask, hans flickvän dolores i matchande rödsilvriga mask samt Blanca, en annan kompis.
Det är - vilket jag påpekade i december, men eftersom min egen avfärd låg så långt fram så var det svårt att relatera till fullo - tråkigt när riktigt nära vänner beger sig, dels för att det påminner om min egen hemfärd, dels för att jag självklart inte gillar att den intre kretsen tunnas ut. Samtidigt så är det skönt att se hur folk rör på sig, aldrig stannar för länge på en plats utan hela tiden söker nya erfarenheter. Evan åker till Peru för att sätta igång ett volontärprojekt, vilket ni kan läsa om här: http://www.andesslopeswaterfall.com/. Jag skulle gärna ha deltagit, men tentor och lite annat komplicerar den möjligheten, även om det varit en väldigt spännande erfarenhet.
Nu åker solglasögon och trenchcoat på för en eftermiddagspromenad i höstsolen.
Fred min vänner
Om en liten stund ska jag över till Evan för att kopiera över bilder från fredagens fest. Vår Masquerade Ball blev en stor succé. I slutändan hade vi lyckats limma fjädrar och paljetter och snirklat glittriga mönster på cirka fyrtio masker, vilka till vår stora förtjusning blev mycket uppskattade. Det enda misstaget vi begick var att vara på tok för generösa med bålen. Av någon outgrundlig anledning var pöbeln extra törstig denna afton, jag vet ej om det var temat eller separationsångesten som framkallade denna iver, men hursomhelst så blev alla helt enkelt fulla. Riktigt fulla. Det viktiga är att alla samtidigt hade väldigt roligt, så från arrangörernas sida var det 100% lyckat. Det kommer emellertid att dröja innan jag ger mig på en sådan här tillställning igen, även om det faktiskt var värt varenda krona och sekund av förberedelse. Under de sista dagarna drabbades vi av överdriven inspiration; till exempel byggde vi av myggnät ett tak till terrassen, fyllde det med ballonger som släpptes ut vid nattens klimax; ett av rummen blev en lounge, där utspridda rosblad, röda ljus och kuddar erbjöd en alternativ - mer avslappnad - sida av festen. Min vision av en venetiansk
afton uppfylldes helt. 
Ovan ser ni mig i min Harlequinskrud, tillsammans med Lucia, min kamrat i förberedelserna till denna fest. Nedanför står Evan i sin piratmask, hans flickvän dolores i matchande rödsilvriga mask samt Blanca, en annan kompis.
Det är - vilket jag påpekade i december, men eftersom min egen avfärd låg så långt fram så var det svårt att relatera till fullo - tråkigt när riktigt nära vänner beger sig, dels för att det påminner om min egen hemfärd, dels för att jag självklart inte gillar att den intre kretsen tunnas ut. Samtidigt så är det skönt att se hur folk rör på sig, aldrig stannar för länge på en plats utan hela tiden söker nya erfarenheter. Evan åker till Peru för att sätta igång ett volontärprojekt, vilket ni kan läsa om här: http://www.andesslopeswaterfall.com/. Jag skulle gärna ha deltagit, men tentor och lite annat komplicerar den möjligheten, även om det varit en väldigt spännande erfarenhet.
Nu åker solglasögon och trenchcoat på för en eftermiddagspromenad i höstsolen.
Fred min vänner
tisdag 2 juni 2009
Fantomen
I fredags var jag på operan och såg den argentinska versionen av Fantomen på Operan. Det var en fantastisk föreställning även om vissa delar inte var med, vilket väl är brukligt vid olika uppsättningar av dessa verk. Att sångerna var på spanska var inte heller något direkt problem, då det inte handlar om världens mest komplexa historia. Jag hade självklart värmt upp en vecka med den engelska versionen på hög volym, mest för att nå den höga stämning av förväntan då operaaftonen sålunda nalkades. Sedan gillar jag att få klä mig fint och att rakryggat bocka åt herren som säljer program.
I lördags hade vi avskedsmiddag för Patriks flickvän Anna, som for hem till det somriga Sverige i måndags. Vi var på en restaurang vid namn Kansas och där vill jag höja en hög flagg för er som någon gång i framtiden planerar ett Buenos Airesbesök. Maten var av amerikansk stil, men glöm Hard Rock Café och TGI friday, det här var helt makalöst. Och portionerna, ej av denna värld. Vi fick utmärkt service och slutnotan landade på lite drygt 100 kr per person, och då vill jag påpeka att restaurangen är såpass populär att vi fick vänta i en och en halv timme för att få bord och att det då vi gick, en halvtimme före midnatt, fortfarande stod bilar i kö till parkeringen.
Nu i dagarna håller jag på och knåpar inför årets fest som äger rum nästa fredag, dagarna innan vår käre vän Evans avfärd. Det är ett tema jag under flera år velat få till stånd, men av resurs- och inspirationsbrist (från mina medmänniskor) ej lyckats med. Festen heter Masquerade, och som namnet antyder så rör det sig om en utklädnadsfest, här med venetianskt tema. Igår var jag ut och handlade ett trettiotal masker och fjädrar, paljetter, glitter och övrigt bling för att festa till de mindre begåvade maskerna. Här finns allt ifrån glada guldmasker till sammetsklädda långnästa korpmasker; porslinskimrande och fjäderbeklädda kreationer samt de obligatoriska Commedia dell'Arte-karaktärerna. Jag tänker inte ännu avslöja min egen dräkt, i sinom tid kommer även den att få se dagens (nattens) ljus.. Jag har gjort mitt bästa för att krydda inbjudan med den mystik den förtjänar, och ni får en förhandstitt då den egentligen inte går ut förrän i morgon:
A night to say our last farewell
We'll meet again I'm sure to tell
The theme for tonight is somewhat dark
Though we'll provide the perfect spark:
A mask unique for all of you
So wear some dark we won't see through
Charade, my stranger, who do you find?
this is your night to mess around
and this night, I say, will never fade
welcome to our Masquerade
Fortsättning följer....
I lördags hade vi avskedsmiddag för Patriks flickvän Anna, som for hem till det somriga Sverige i måndags. Vi var på en restaurang vid namn Kansas och där vill jag höja en hög flagg för er som någon gång i framtiden planerar ett Buenos Airesbesök. Maten var av amerikansk stil, men glöm Hard Rock Café och TGI friday, det här var helt makalöst. Och portionerna, ej av denna värld. Vi fick utmärkt service och slutnotan landade på lite drygt 100 kr per person, och då vill jag påpeka att restaurangen är såpass populär att vi fick vänta i en och en halv timme för att få bord och att det då vi gick, en halvtimme före midnatt, fortfarande stod bilar i kö till parkeringen.
Nu i dagarna håller jag på och knåpar inför årets fest som äger rum nästa fredag, dagarna innan vår käre vän Evans avfärd. Det är ett tema jag under flera år velat få till stånd, men av resurs- och inspirationsbrist (från mina medmänniskor) ej lyckats med. Festen heter Masquerade, och som namnet antyder så rör det sig om en utklädnadsfest, här med venetianskt tema. Igår var jag ut och handlade ett trettiotal masker och fjädrar, paljetter, glitter och övrigt bling för att festa till de mindre begåvade maskerna. Här finns allt ifrån glada guldmasker till sammetsklädda långnästa korpmasker; porslinskimrande och fjäderbeklädda kreationer samt de obligatoriska Commedia dell'Arte-karaktärerna. Jag tänker inte ännu avslöja min egen dräkt, i sinom tid kommer även den att få se dagens (nattens) ljus.. Jag har gjort mitt bästa för att krydda inbjudan med den mystik den förtjänar, och ni får en förhandstitt då den egentligen inte går ut förrän i morgon:
A night to say our last farewell
We'll meet again I'm sure to tell
The theme for tonight is somewhat dark
Though we'll provide the perfect spark:
A mask unique for all of you
So wear some dark we won't see through
Charade, my stranger, who do you find?
this is your night to mess around
and this night, I say, will never fade
welcome to our Masquerade
Fortsättning följer....
tisdag 26 maj 2009
Majrevolution
Den 25 maj i Nådens år 1810 fick de lokala nationalhjältarna i Buenos Aires nog och störtade den spanskutnämnda regeringen till förmån för sin första egna. Detta ska dock ej förväxlas med Dia de la Independencia, vilket inträffar den 9 juli, sex år senare. Emellertid var det avenyn med samma namn som i söndags spärrades av till förmån för den folkfest som inleder 200-årsfirandet av Majrevolutionen. För den uppmärksamme läsaren är det mycket riktigt inte förrän nästa år som det faktiskt 200-årsjubileet äger rum, men varför inte ha ett helt år av festligheter innan man låter kulmen nås?
Dimman låg tät över staden, regnmolnen hade ackumulerats så till den milda grad att de täckte luften från lägsta marknivå upp till stratosfären. Elektriciteten fick nackhåren att resa sig men vår revolutionära anda lät sig inte stoppas; vi måste ner och visa vårt deltagande. Konserten öppnades av den brasilianska percussiongruppen La Bomba de Tiempo, fortsatte med diverse mer eller mindre dåliga argentinska grupper innan det hela avslutades av den världkända electrotangogruppen Bajofondo. De bidrog med en stämningshöjande spelning, och för en gångs skull så kändes det som att eventorganisatörerna faktiskt lyckats. Ett tråkigt inslag var då vi märkte hur folk runt vår flank började röra sig bortåt med näsa och mun täckt i avsmak. Sekunder senare kände även vi en stickande känsla i närborrar och ögon, och jag mindes direkt tårgaskammaren i det militära, visserligen inte på långa vägar lika starkt, men likväl obehagligt. Vem som var ansvarig är oklart, antagligen missnöjda syndikalister och jag tänker inte uttala mig om deras ideologiska rättigheter till åtgärder av detta slag, men det var i vilket fall den enda plumpen i arrangemanget.
I utnyttjade vi helgdagen till att ta en bussfärd till utkanten av staden och gick på den folkloremarknad i de gamla slaktkvarteren vid namn Mataderos. Där såldes hantverk och spelades musik, vi åt parilla och jag prövade på locro, den typiska 25e majmaträttet som värmer frusna kroppar, då denna dag traditionellt sett varit av det kallare slaget. Sedan började regnet och vi for hemåt. Idag är det krispigt kallt; helgens 25-30 grader har bytts mot det blygsamma 12, men solen är här. Nu ska jag gå till sömmerskan och hämta ut min jacka som hon förhoppningsvis har ordnat till.
Dimman låg tät över staden, regnmolnen hade ackumulerats så till den milda grad att de täckte luften från lägsta marknivå upp till stratosfären. Elektriciteten fick nackhåren att resa sig men vår revolutionära anda lät sig inte stoppas; vi måste ner och visa vårt deltagande. Konserten öppnades av den brasilianska percussiongruppen La Bomba de Tiempo, fortsatte med diverse mer eller mindre dåliga argentinska grupper innan det hela avslutades av den världkända electrotangogruppen Bajofondo. De bidrog med en stämningshöjande spelning, och för en gångs skull så kändes det som att eventorganisatörerna faktiskt lyckats. Ett tråkigt inslag var då vi märkte hur folk runt vår flank började röra sig bortåt med näsa och mun täckt i avsmak. Sekunder senare kände även vi en stickande känsla i närborrar och ögon, och jag mindes direkt tårgaskammaren i det militära, visserligen inte på långa vägar lika starkt, men likväl obehagligt. Vem som var ansvarig är oklart, antagligen missnöjda syndikalister och jag tänker inte uttala mig om deras ideologiska rättigheter till åtgärder av detta slag, men det var i vilket fall den enda plumpen i arrangemanget.
I utnyttjade vi helgdagen till att ta en bussfärd till utkanten av staden och gick på den folkloremarknad i de gamla slaktkvarteren vid namn Mataderos. Där såldes hantverk och spelades musik, vi åt parilla och jag prövade på locro, den typiska 25e majmaträttet som värmer frusna kroppar, då denna dag traditionellt sett varit av det kallare slaget. Sedan började regnet och vi for hemåt. Idag är det krispigt kallt; helgens 25-30 grader har bytts mot det blygsamma 12, men solen är här. Nu ska jag gå till sömmerskan och hämta ut min jacka som hon förhoppningsvis har ordnat till.
måndag 18 maj 2009
Bränt
Att koka ris på en gasspis är för mig fortfarande en gåta. Till viss del beror det på att den briljante ingenjör som konstruerat vår spis gjort samtliga tre plattor i samma (extra stora) storlek, så hur man än vrider ner så är det ändå svetsstyrka på lågorna. Förutom själva riset så lyckades det bubblande risvattnet bränna fast på kastrullens sida, efterlämnandes en svart hinna av bränd stärkelse. Det är överhuvudtaget svårt att laga någonting med precision, och för er som följer min blogg så har jag vid upprepade tillfällen poängterat att den argentinska modellen är mas o menos, likaså kokskonsten. Du får höfta lite, bli det bra så kan du vara lycklig, men för det mesta så blir det halvdant. Om du ska baka socker- eller tigerkaka och förpackningen säger 225˚, tänd eld i ugnen och vänta ett tag tills du med fingret kan känna att det är typ varmt nog. Kakan kommer i vilket fall att brännas i botten, gör dig inga illusioner.
Om du ska koka spaghetti och gör som vanligt, dvs, när vattnet kokar lägger man i pinnarna och låter vattnets kraft mjuka upp strukturen så de ringlar ihop sig efter nån minut i det av saltflingor tempererade vattnet, glöm det. Om du inte trycker ner dina spaghetti fort som tusan ner i vattnet kommer den omgivande hettan från runtom kastrullen att bränna sönder dem och göra dem svarta. Samtidigt, om du trycker pastan mot kastrullbotten eller är distraherad från köket en minut så kommer den brännas fast.
Du beskådar ditt fiasko och med en suck sneglar du mot kylskåpsdörren, ser att kinarestaurangen ett kvarter bort ger dig en löjligt stor portion mat för motsvarande 25 kronor, levererad till din dörr inom 20 minuter, och du känner att det faktiskt finns större problem i livet.
Jag åt faktiskt mitt ris och om man tar bort de svarta så var det inget fel alls på det.
Om du ska koka spaghetti och gör som vanligt, dvs, när vattnet kokar lägger man i pinnarna och låter vattnets kraft mjuka upp strukturen så de ringlar ihop sig efter nån minut i det av saltflingor tempererade vattnet, glöm det. Om du inte trycker ner dina spaghetti fort som tusan ner i vattnet kommer den omgivande hettan från runtom kastrullen att bränna sönder dem och göra dem svarta. Samtidigt, om du trycker pastan mot kastrullbotten eller är distraherad från köket en minut så kommer den brännas fast.
Du beskådar ditt fiasko och med en suck sneglar du mot kylskåpsdörren, ser att kinarestaurangen ett kvarter bort ger dig en löjligt stor portion mat för motsvarande 25 kronor, levererad till din dörr inom 20 minuter, och du känner att det faktiskt finns större problem i livet.
Jag åt faktiskt mitt ris och om man tar bort de svarta så var det inget fel alls på det.
lördag 2 maj 2009
Walking Blues
Mitt i tentamenstider så håller jag på och lär mig spela munspel. Det är vansinnigt svårt, framför allt att hålla sig vid liv, då det förutsätts en simultanförmåga att andas samtidigt som man spelar.. Men eftersom själva andningen är något av det centrala så blir det ganska många fula toner då oavsiktliga livsuppehållande luftströmmar passerar genom resonanskammaren, varvade med melodiska sådana.
Denna vecka hade jag två tentor; den första var i internationell finans och den andra i makroekonomi. Båda ska ha gått vägen, även om jag har högst förväntningar på den sistnämnda. Igår var det första maj, och på eftermiddagen dagen innan gick proletariatets kämpar ut på avenida 9 de Julio och manifesterade. Uppemot 100 000 människor fyllde denna gigant av avenyer och det var häpnadsväckande att se från avstånd. Igår kväll hade vi asado på en kamrats terass och vi märkte att hösten nu annalkas. Scarves och murriga tröjor värmer numera våra arma kroppar, vilka tidigare kokat i sommarnätternas fläktar.
Nästkommande vecka har jag tre tentor till, och därefter går vi in i fas två av denna termin.
Vi har ännu inte haft bekräftade fall av den grisiga influensa som terroriserar världen. Jag följer medier och ser att de drar sin beskärda del i panikskapandet. Aftonbladet är sällan sena med att hetsa fram rubriker ur tomma intet (vi har ju alla till exempel läst om hur 'Kalle', 16 år, fick "Semestern förstörd" då resebolaget glömt hans mellannamn i hotellregistreringen), men nu har även Dagens Nyheters krönikörer börjat spekulera i hur den pandemiska ovissheten bör beaktas samt hur alla därför bör bunkra upp med lager av medicin och konservmat för att härda ut den nya digerdöd som står för dörren. Visserligen finns det en uppenbar anledning till fasa, men det vore ändå bäst för den allmänna psykiska hälsan om spekulationer från självutnämnda experter faktiskt kunde bytas ut mot de konkreta - om än för närvarande bristfälliga - fakta som faktiskt finns till hands.
Denna vecka hade jag två tentor; den första var i internationell finans och den andra i makroekonomi. Båda ska ha gått vägen, även om jag har högst förväntningar på den sistnämnda. Igår var det första maj, och på eftermiddagen dagen innan gick proletariatets kämpar ut på avenida 9 de Julio och manifesterade. Uppemot 100 000 människor fyllde denna gigant av avenyer och det var häpnadsväckande att se från avstånd. Igår kväll hade vi asado på en kamrats terass och vi märkte att hösten nu annalkas. Scarves och murriga tröjor värmer numera våra arma kroppar, vilka tidigare kokat i sommarnätternas fläktar.
Nästkommande vecka har jag tre tentor till, och därefter går vi in i fas två av denna termin.
Vi har ännu inte haft bekräftade fall av den grisiga influensa som terroriserar världen. Jag följer medier och ser att de drar sin beskärda del i panikskapandet. Aftonbladet är sällan sena med att hetsa fram rubriker ur tomma intet (vi har ju alla till exempel läst om hur 'Kalle', 16 år, fick "Semestern förstörd" då resebolaget glömt hans mellannamn i hotellregistreringen), men nu har även Dagens Nyheters krönikörer börjat spekulera i hur den pandemiska ovissheten bör beaktas samt hur alla därför bör bunkra upp med lager av medicin och konservmat för att härda ut den nya digerdöd som står för dörren. Visserligen finns det en uppenbar anledning till fasa, men det vore ändå bäst för den allmänna psykiska hälsan om spekulationer från självutnämnda experter faktiskt kunde bytas ut mot de konkreta - om än för närvarande bristfälliga - fakta som faktiskt finns till hands.
torsdag 23 april 2009
Trucho
Det första ordet man bör lära sig här. Trucho (-a) betyder fejt, falsk, kopia. Till exempel så är saker som säljs på gatan "truchos", biljetter man köper utanför fotbollsstadion är "trucho", och för att icke förglömma alla dessa förbannade falska sedlar!!
Idag har vi fått ytterliggare ett får i kopplet. Efter ca tio veckor av påminnelsemail och obesvarade samtal var jag på väg att bombhota vår agentur, eftersom att de - trots upprepade löften - inte lyckades få hit någon att installera internet. (det jag använt sedan vi flyttade in är också trucho, det vill säga grannens okrypterade trådlösa, vilket även gett mig tillgång till hela hans bildbibliotek. usch för bilder på lekande barn).
Teknikern skulle komma klockan 2, men ringde på kl 10. Med andra ord, det första gången någonting faktiskt inträffat tidigare planerad tidpunkt och jag bör betona att det är ungefär lika sannolikt det omvända, det vill säga att resa bakåt i tiden. Hursomhelst så sitter det en tatuerad herre nu i vårt vardagsrum och pillar på lådan som ska föra oss in i IT-åldern.
Att installera internet här går till så att teknikern klättrar upp på taket med en enorm kabelvinda (ni som tattat kabel i lumpen vet vad jag menar) och släpper ner kabeln på balkongen. Vår installatör kom tillbaka uppifrån med ett besynnerligt men samtidigt lite stolt leende på sina läppar - snarast det jag kan tänka mig att en far ger sin lilla son då han första gången busvisslat åt en flicka, alltså något man egentligen bör veva med fingret åt men samtidigt inte kan hålla tillbaka stoltheten över att man just bevittnat det. Han brast ut i en lång utläggning på sluddrig spanska om vår kabeltv, varvid jag kunde urskilja ordet "trucho". Det visade sig sålunda att ägaren till vår lägenhet, alltså inte agenturen vi hyr igenom, anlitat någon hemmafifflare att med kniv och silvertejp hijackat grannens kabeltv. Installatören sa att det inte var hans problem och att han skulle lämna det så, men mest för att vi skulle veta vad det var för något vi hade.
Tilläggas bör att han är utsänd från samma företag som faktiskt erbjuder kabeltv, så det borde ligga i hans intresse, men äsch jag klagar inte.
Nu har han precis gått, och det fungerar självklart inte, i alla fall inte det trådlösa.. Men jag har några ess i ärmen, så det borde lösa sig.
Idag har vi fått ytterliggare ett får i kopplet. Efter ca tio veckor av påminnelsemail och obesvarade samtal var jag på väg att bombhota vår agentur, eftersom att de - trots upprepade löften - inte lyckades få hit någon att installera internet. (det jag använt sedan vi flyttade in är också trucho, det vill säga grannens okrypterade trådlösa, vilket även gett mig tillgång till hela hans bildbibliotek. usch för bilder på lekande barn).
Teknikern skulle komma klockan 2, men ringde på kl 10. Med andra ord, det första gången någonting faktiskt inträffat tidigare planerad tidpunkt och jag bör betona att det är ungefär lika sannolikt det omvända, det vill säga att resa bakåt i tiden. Hursomhelst så sitter det en tatuerad herre nu i vårt vardagsrum och pillar på lådan som ska föra oss in i IT-åldern.
Att installera internet här går till så att teknikern klättrar upp på taket med en enorm kabelvinda (ni som tattat kabel i lumpen vet vad jag menar) och släpper ner kabeln på balkongen. Vår installatör kom tillbaka uppifrån med ett besynnerligt men samtidigt lite stolt leende på sina läppar - snarast det jag kan tänka mig att en far ger sin lilla son då han första gången busvisslat åt en flicka, alltså något man egentligen bör veva med fingret åt men samtidigt inte kan hålla tillbaka stoltheten över att man just bevittnat det. Han brast ut i en lång utläggning på sluddrig spanska om vår kabeltv, varvid jag kunde urskilja ordet "trucho". Det visade sig sålunda att ägaren till vår lägenhet, alltså inte agenturen vi hyr igenom, anlitat någon hemmafifflare att med kniv och silvertejp hijackat grannens kabeltv. Installatören sa att det inte var hans problem och att han skulle lämna det så, men mest för att vi skulle veta vad det var för något vi hade.
Tilläggas bör att han är utsänd från samma företag som faktiskt erbjuder kabeltv, så det borde ligga i hans intresse, men äsch jag klagar inte.
Nu har han precis gått, och det fungerar självklart inte, i alla fall inte det trådlösa.. Men jag har några ess i ärmen, så det borde lösa sig.
måndag 20 april 2009
Midterms.
Hej hej
I onsdags förra veckan kom vi åter från vår resa till Floripa. Hem färden var mycket obekväm; bakom mig satt ett 4 årigt kräk som led av fruktansvärda mardrömmar vilka väckte honom precis i de ögonblick då vi medresenärer lyckats få till stånd en någorlunda fridfull kollektiv sömn trots den klibbiga och dåligt reglerade ac:n; herrn tvärs över gången hade sin mun på vid gavel och utstötte sådana omänskliga ljud att jag på fullaste allvar planerade en namninsamling där vi på demokratiskt manér kunde rösta ut honom, beslagta hans pass och lämna honom vid gränsövergången. Samt att det kändes som att mina ben hade vuxit ca 4 dm under resan, så jag kunde inte på något sätt slappna av. I 27 timmar. Visst, vi stannade ju för bensträckare vid midnatt samt kl 05 för att passera gränsen, så jag ska inte klaga.
Brasilien var vackert. Stränderna och vattnet med sina härliga vågor var utan tvekan de bästa jag plaskat i och vi njöt väl i sensommarsolen. "Haha, så fantastiskt roligt det är att bada!", utbrast Olof, och jag kunde inte annat än att förtjust och fnittrande hålla med. Vi åt buffé, drack välkyld öl - vilken jag dock måste ge betyget sämre än den argeninska - och lyssnade till den fantastiska rotvälskan de kallar språk. Till exempel: en morgon möter vi en granne i hissen, han hälsar oss med att utstöta "Opa!", varpå vi ler tillbaka och nickar, och innan han passerar brister han ut i ett "Bem". Familjen Flinta var vältaligare än så. Eftersom det här är en välcensurerad blogg så nöjer jag mig med att säga att damerna var mycket vackra.
Det var sammanfattningsvis riktigt skönt att få komma iväg och se mer av kontinenten och jag kommer utan tvekan i framtiden läska mig med strandpressade caipirinhas. Carneval dosmildiez, vamos!
I fredags var jag på Iberias kontor för att boka om min hemresebiljett. Då jag köpte den förra året gick det bara att boka för ett år framöver och jag känner att den 4e maj inte riktigt lockar, även om den svenska våren väl är fantastisk. Mina vänner, den 5e augusti kommer jag vifta farväl med näsduken och den 6e kommer jag på vacklande ben insupa den första klunken oförstörd luft på Arlanda.
Just nu är det i alla fall pluggtider; nästa vecka har jag två ganska stora prov och veckan därpå två till, därefter blir det återigen lite lugnare en tid, men just nu förkovrar jag mig i analyser på hög akademisk nivå. Lyckligtvis har jag för koncentrationens skull bunkrat upp med mate, så det sörplas, fylls på, byts ut och kokas nytt vatten vart om vartannat. Uppiggande och man känner sig inte lika risig som efter fyra kannor kaffe. Sofistikerat är kanske ordet jag letar efter. Eller helt enkelt argentinskt.
Jag har faktiskt börjat märka att jag till viss del anpassat mig till kulturen, mest md avseende på att det mesta är kaos och att man inte kan göra så mycket för att stressa på något, utan helt enkelt gilla läget. Det är självfallet inte något eftertraktat attribut, men samtidigt så är det inte annat att göra än att omfamna kulturen man befinner sig i. Risken finns dock att jag kommer att bete mig - än mer än tidigare, det vill säga - oorganiserad och nonchalant i framtiden, men jag är inte den som tar illa vid mig av kritik. Fram med lavetterna bara.
Nu kokar mitt vatten och jag ska ner i böckerna.
Förresten, hjälp efterlyses i en grammatisk tvist. Får man säga "böts", som i "han böts ut i halvtid" eller är det bara bytte som är okej? Jag tycker böts låter helt rätt, jmf bryta-bröt. Till min nackdel bör ju sägas att vi västmanlänningar ju har en del språkliga hyss för oss, till exempel så säger vi till och från att "...jag har setat här ett tag nu".
I onsdags förra veckan kom vi åter från vår resa till Floripa. Hem färden var mycket obekväm; bakom mig satt ett 4 årigt kräk som led av fruktansvärda mardrömmar vilka väckte honom precis i de ögonblick då vi medresenärer lyckats få till stånd en någorlunda fridfull kollektiv sömn trots den klibbiga och dåligt reglerade ac:n; herrn tvärs över gången hade sin mun på vid gavel och utstötte sådana omänskliga ljud att jag på fullaste allvar planerade en namninsamling där vi på demokratiskt manér kunde rösta ut honom, beslagta hans pass och lämna honom vid gränsövergången. Samt att det kändes som att mina ben hade vuxit ca 4 dm under resan, så jag kunde inte på något sätt slappna av. I 27 timmar. Visst, vi stannade ju för bensträckare vid midnatt samt kl 05 för att passera gränsen, så jag ska inte klaga.
Brasilien var vackert. Stränderna och vattnet med sina härliga vågor var utan tvekan de bästa jag plaskat i och vi njöt väl i sensommarsolen. "Haha, så fantastiskt roligt det är att bada!", utbrast Olof, och jag kunde inte annat än att förtjust och fnittrande hålla med. Vi åt buffé, drack välkyld öl - vilken jag dock måste ge betyget sämre än den argeninska - och lyssnade till den fantastiska rotvälskan de kallar språk. Till exempel: en morgon möter vi en granne i hissen, han hälsar oss med att utstöta "Opa!", varpå vi ler tillbaka och nickar, och innan han passerar brister han ut i ett "Bem". Familjen Flinta var vältaligare än så. Eftersom det här är en välcensurerad blogg så nöjer jag mig med att säga att damerna var mycket vackra.
Det var sammanfattningsvis riktigt skönt att få komma iväg och se mer av kontinenten och jag kommer utan tvekan i framtiden läska mig med strandpressade caipirinhas. Carneval dosmildiez, vamos!
I fredags var jag på Iberias kontor för att boka om min hemresebiljett. Då jag köpte den förra året gick det bara att boka för ett år framöver och jag känner att den 4e maj inte riktigt lockar, även om den svenska våren väl är fantastisk. Mina vänner, den 5e augusti kommer jag vifta farväl med näsduken och den 6e kommer jag på vacklande ben insupa den första klunken oförstörd luft på Arlanda.
Just nu är det i alla fall pluggtider; nästa vecka har jag två ganska stora prov och veckan därpå två till, därefter blir det återigen lite lugnare en tid, men just nu förkovrar jag mig i analyser på hög akademisk nivå. Lyckligtvis har jag för koncentrationens skull bunkrat upp med mate, så det sörplas, fylls på, byts ut och kokas nytt vatten vart om vartannat. Uppiggande och man känner sig inte lika risig som efter fyra kannor kaffe. Sofistikerat är kanske ordet jag letar efter. Eller helt enkelt argentinskt.
Jag har faktiskt börjat märka att jag till viss del anpassat mig till kulturen, mest md avseende på att det mesta är kaos och att man inte kan göra så mycket för att stressa på något, utan helt enkelt gilla läget. Det är självfallet inte något eftertraktat attribut, men samtidigt så är det inte annat att göra än att omfamna kulturen man befinner sig i. Risken finns dock att jag kommer att bete mig - än mer än tidigare, det vill säga - oorganiserad och nonchalant i framtiden, men jag är inte den som tar illa vid mig av kritik. Fram med lavetterna bara.
Nu kokar mitt vatten och jag ska ner i böckerna.
Förresten, hjälp efterlyses i en grammatisk tvist. Får man säga "böts", som i "han böts ut i halvtid" eller är det bara bytte som är okej? Jag tycker böts låter helt rätt, jmf bryta-bröt. Till min nackdel bör ju sägas att vi västmanlänningar ju har en del språkliga hyss för oss, till exempel så säger vi till och från att "...jag har setat här ett tag nu".
tisdag 7 april 2009
Semana Santa
I torsdags hade vi helgdag. Anledningen denna gång var att "fira" årsdagen av förlusten av Falklandsöarna. Det känns ekvivalent med att vi skulle fira 17 maj hemma i Sverige, vilket, vid närmare eftertanke, somliga bevisligen gör, men det är ändå lite märkligt.
Vi har nu, efter 8 månader lyckats hitta den mest genuint argentinska platsen här. Den heter La Catedral och är en milonga, dvs en plats för tangodans. Man kommer in i en mörk sal där väggarna är prydda av märkliga målningar, fuktskador och giganstiska fläktar. På den provisoriskt byggda scenen i 3 etager hänger högst upp en gigantisk idolbild av señor Gardel, tangons mästare.
På la Catedral kostar inträdet 15 pesos och då ingår en tangolektion; en flaska vin kostar 11 pesos och man är välkommen att delta i dansen kvällen lång. Varje kväll har de även framträdande av olika slag; förra veckan var det en saxofonkvartett som spelare och förra veckan en fyrmannagrupp som spelade folklore.
Nu håller jag på och förbereder mig inför påskhelgen. En spontanidé ursprungen alltför sent in i lördagsnatten ledde mig till att köpa en biljett till Florianopolis där jag ska minnas Jesu lidande i sällskap av Olof och en brasilianare. Fernando har, förutom att erbjuda oss boende i familjehuset, utlovat socialantropologiska studier på hög nivå. Mitt största bekymmer är att lära mig portugisiska på 3 dagar och detta särskilt som det förefaller mig ett av de märkligaste språken. Det spås i vilket fall 27 grader, så jag planerar att bränna loss ett sista lager skinn innan hösten släpps inpå huden.
Jag har den sista tiden hållit bloggen dåligt uppdaterad, och tyvärr beror det mest på att inte så mycket hänt. Därmed inte sagt att jag har tråkigt. Vi stormtrivs, dricker mate, umgås, pluggar, umgås mer, löser livsfrågor på rökiga barer. Med andra ord, en tillvaro som jag önskar vore mindre tillfällig än ett år. Jag har i kväll sökt lite kurser inför höstterminen(höst nummer två, E.BA) och lagt upp en plan för hur tillvaron smidigast och fortast ska gå att fördriva väl hemma i Sverige. Det är inte på något sätt att jag skulle vilja stanna borta för alltid, men i Linköping händer det alltför ofta att man försöker köra formel-1 på en gokartbana, medan det här är perfekt gynnsamma förhållanden och utrymme finns för alla att ta ut kurvorna (var detta en totalt obegriplig och överdriven metafor, vad vet jag? Tolka fritt kamrater!).
Jag var hos en bekant utanför staden nu i helgen och fick av hennes mor skänkt mig ett notark till en traditionell ballad. Denna har jag dyrt och heligt lovat att lära mig så fort jag kommit hem till norden. Jag ska även ner till San Telmomarknaden och köpa på mig lite tangonoter då jag känner att jag bör ha med mig något mer kulturellt och produktivt än en matemugg i bagaget.
Glad påsk, förät er inte på ägg, måla med glatt humör men glöm inte att de i slutändan ska pickas i bitar.
Vi har nu, efter 8 månader lyckats hitta den mest genuint argentinska platsen här. Den heter La Catedral och är en milonga, dvs en plats för tangodans. Man kommer in i en mörk sal där väggarna är prydda av märkliga målningar, fuktskador och giganstiska fläktar. På den provisoriskt byggda scenen i 3 etager hänger högst upp en gigantisk idolbild av señor Gardel, tangons mästare.
På la Catedral kostar inträdet 15 pesos och då ingår en tangolektion; en flaska vin kostar 11 pesos och man är välkommen att delta i dansen kvällen lång. Varje kväll har de även framträdande av olika slag; förra veckan var det en saxofonkvartett som spelare och förra veckan en fyrmannagrupp som spelade folklore.
Nu håller jag på och förbereder mig inför påskhelgen. En spontanidé ursprungen alltför sent in i lördagsnatten ledde mig till att köpa en biljett till Florianopolis där jag ska minnas Jesu lidande i sällskap av Olof och en brasilianare. Fernando har, förutom att erbjuda oss boende i familjehuset, utlovat socialantropologiska studier på hög nivå. Mitt största bekymmer är att lära mig portugisiska på 3 dagar och detta särskilt som det förefaller mig ett av de märkligaste språken. Det spås i vilket fall 27 grader, så jag planerar att bränna loss ett sista lager skinn innan hösten släpps inpå huden.
Jag har den sista tiden hållit bloggen dåligt uppdaterad, och tyvärr beror det mest på att inte så mycket hänt. Därmed inte sagt att jag har tråkigt. Vi stormtrivs, dricker mate, umgås, pluggar, umgås mer, löser livsfrågor på rökiga barer. Med andra ord, en tillvaro som jag önskar vore mindre tillfällig än ett år. Jag har i kväll sökt lite kurser inför höstterminen(höst nummer två, E.BA) och lagt upp en plan för hur tillvaron smidigast och fortast ska gå att fördriva väl hemma i Sverige. Det är inte på något sätt att jag skulle vilja stanna borta för alltid, men i Linköping händer det alltför ofta att man försöker köra formel-1 på en gokartbana, medan det här är perfekt gynnsamma förhållanden och utrymme finns för alla att ta ut kurvorna (var detta en totalt obegriplig och överdriven metafor, vad vet jag? Tolka fritt kamrater!).
Jag var hos en bekant utanför staden nu i helgen och fick av hennes mor skänkt mig ett notark till en traditionell ballad. Denna har jag dyrt och heligt lovat att lära mig så fort jag kommit hem till norden. Jag ska även ner till San Telmomarknaden och köpa på mig lite tangonoter då jag känner att jag bör ha med mig något mer kulturellt och produktivt än en matemugg i bagaget.
Glad påsk, förät er inte på ägg, måla med glatt humör men glöm inte att de i slutändan ska pickas i bitar.
söndag 15 mars 2009
Noa blev i alla fall förvarnad
Jag är hemkommen efter helgens stora äventyr: en carnevalsinspirerad temafest ute på en ö i Rio de la Platas delta. Det var en kickstart på terminen för att få in nykomna såväl som gammalt folk i stämning i något som skulle kunna blivit sommarens härligaste solfest.
Det var 30 grader och växlande molnighet då vi anlände till Tigre för att därifrån ta båten ut till skådespelets plats. Redan en bit ut till sjöss ser vi grenformade blixtar i horisonten, åtföljda av apokalyptiska åskdån. Vi insåg att det oundvikliga vädermonstret skulle helga även oss med sin närvaro. Samtidigt så borde det passera förbi ganska snabbt. Sant och falskt. Det passerade, men storebror Undergången plöjde in senare på kvällen och tvang in oss under de fåtaliga tak som fanns tillhands - slumpmässigt nog över barerna, så det gick ingen nöd på oss. Stötvisa uppehåll gjorde det möjligt att tända enorma lägerbål, men det var ändå som att bygga korthus i en tornado då de ständigt släcktes, tillsammans med hoppet om att kunna sitta ner och mysa i gräset.
Då festen led mot sitt slut letade var och en upp en sovplats och natten förflöt under viss huttrande kyla. På morgonen gick jag ut för att välkomna den nya dagen, och då kom synen. Hela ön var täckt av brungrumligt sörjigt flodvatten; bryggan som tidigare vajat drygt 2 meter över vattenytan befann sig en halvmeter under; de olyckliga satar som lämnat persedlar på marken kunde med suckar plaska omkring och samla sina tillhörigheter. Och så vidare. Jag har aldrig sett på maken. Det var i vilket fall en riktigt kul tillställning och som så många gånger förr stiftades nya bekantskaper i vårt digra internationella nätverk.
Jag satt häromdagen med en god vän och diskuterade hur det kommer sig att argentinarna hela tiden luras och bluffar sig till saker och ting. Detta även i fall då det inte ens behövs. Olika teorier avfärdades innan vi till slut insåg att svaret legat framför oss hela tiden. Grunden till det moderna samhällets fifflande lades av nationalidolens insats i VM-kvartsfinalen 1986. "Guds Hand" visade en gång för alla att det går om man vill och man kommer undan med det; det finns något ädelt i att genom ett väl utfört fusk få sin vilja till lags.. Maradona är landets i alla kategorier största inspirationskälla och om han kan så måste väl vi andra åtminstone försöka? Vi går en ljus framtid till mötes. För att ge styrka åt teorin tänkte jag låta Machiavelli få dagens sista ord:
"Ty människorna tar nästan alltid den väg andra banat och i sina handlingar följer de andras förebild".
Det var 30 grader och växlande molnighet då vi anlände till Tigre för att därifrån ta båten ut till skådespelets plats. Redan en bit ut till sjöss ser vi grenformade blixtar i horisonten, åtföljda av apokalyptiska åskdån. Vi insåg att det oundvikliga vädermonstret skulle helga även oss med sin närvaro. Samtidigt så borde det passera förbi ganska snabbt. Sant och falskt. Det passerade, men storebror Undergången plöjde in senare på kvällen och tvang in oss under de fåtaliga tak som fanns tillhands - slumpmässigt nog över barerna, så det gick ingen nöd på oss. Stötvisa uppehåll gjorde det möjligt att tända enorma lägerbål, men det var ändå som att bygga korthus i en tornado då de ständigt släcktes, tillsammans med hoppet om att kunna sitta ner och mysa i gräset.
Då festen led mot sitt slut letade var och en upp en sovplats och natten förflöt under viss huttrande kyla. På morgonen gick jag ut för att välkomna den nya dagen, och då kom synen. Hela ön var täckt av brungrumligt sörjigt flodvatten; bryggan som tidigare vajat drygt 2 meter över vattenytan befann sig en halvmeter under; de olyckliga satar som lämnat persedlar på marken kunde med suckar plaska omkring och samla sina tillhörigheter. Och så vidare. Jag har aldrig sett på maken. Det var i vilket fall en riktigt kul tillställning och som så många gånger förr stiftades nya bekantskaper i vårt digra internationella nätverk.
Jag satt häromdagen med en god vän och diskuterade hur det kommer sig att argentinarna hela tiden luras och bluffar sig till saker och ting. Detta även i fall då det inte ens behövs. Olika teorier avfärdades innan vi till slut insåg att svaret legat framför oss hela tiden. Grunden till det moderna samhällets fifflande lades av nationalidolens insats i VM-kvartsfinalen 1986. "Guds Hand" visade en gång för alla att det går om man vill och man kommer undan med det; det finns något ädelt i att genom ett väl utfört fusk få sin vilja till lags.. Maradona är landets i alla kategorier största inspirationskälla och om han kan så måste väl vi andra åtminstone försöka? Vi går en ljus framtid till mötes. För att ge styrka åt teorin tänkte jag låta Machiavelli få dagens sista ord:
"Ty människorna tar nästan alltid den väg andra banat och i sina handlingar följer de andras förebild".
tisdag 10 mars 2009
Upprop
Idag har jag haft min första matematiklektion på 6 år. Den hölls av den mest gravida kvinna jag någonsin sett, men hon gjorde det bra ändå. Hon ska tydligen försvinna iväg från och med nu så vi får en annan sen.
UADE är en störtskön skola. Mycket mer folk än på UCEMA så jag har bra mycket mer nytt folk att prata med och lära känna. Det är många tyskar den här terminen, det ryktades även om en grupp om 25 ifrån Finland men ännu är det ingen som sett röken av dem. Dom kanske läser andra kurser, typ metallslöjd och slagsmål. Nej, usch så oförskämt sagt av mig.
Jag har till större delen kvällskurser denna termin; dessa går mellan 18.30 och 22.30 så man blir ganska seg på slutet. Anledningen till detta är - förutom att kunna maximera beläggningen på skolan och få intäkter - att många som studerar på högre nivå redan arbetar hela dagarna och på så sätt inte skulle ha möjlighet till att ha lektion på morgonen. Det vill sig bara till att disciplinera sig att få mer gjort på dagarna och inte såsa omkring för mycket.
Så, den här veckan går åt till att prova på kurserna och se om det är någon som tyvärr är alltför svår och drför måste bytas. Jag hyser dock hög tillit till mitt brinnande intellekt.
Nu ska jag gå och äta ugnsbakad sötpotatis.
UADE är en störtskön skola. Mycket mer folk än på UCEMA så jag har bra mycket mer nytt folk att prata med och lära känna. Det är många tyskar den här terminen, det ryktades även om en grupp om 25 ifrån Finland men ännu är det ingen som sett röken av dem. Dom kanske läser andra kurser, typ metallslöjd och slagsmål. Nej, usch så oförskämt sagt av mig.
Jag har till större delen kvällskurser denna termin; dessa går mellan 18.30 och 22.30 så man blir ganska seg på slutet. Anledningen till detta är - förutom att kunna maximera beläggningen på skolan och få intäkter - att många som studerar på högre nivå redan arbetar hela dagarna och på så sätt inte skulle ha möjlighet till att ha lektion på morgonen. Det vill sig bara till att disciplinera sig att få mer gjort på dagarna och inte såsa omkring för mycket.
Så, den här veckan går åt till att prova på kurserna och se om det är någon som tyvärr är alltför svår och drför måste bytas. Jag hyser dock hög tillit till mitt brinnande intellekt.
Nu ska jag gå och äta ugnsbakad sötpotatis.
lördag 7 mars 2009
Imperativ
Sluta läs och gå och se Slumdog Millionaire!
Jag är helt allvarlig, och om du som läser tänker något i stil med "nej, den rekommendationen var nog antagligen riktad till något av de läsare som är yngre/äldre/djupare/victoresque/någon-annan-löjlig-undanflykt, inte en film för mig" har jag något åt dig:
Fel
Fel
Fel.
Det är en film för dig, och om du fortfarande skakar på huvudet så försäkrar jag din biljett; du får det dubbla tillbaka om du efter noggrann själsrannsakning faktiskt ogillade den.
för bokning (i Västerås):
http://www.sf.se/bio/Booking?cmd=listFilms&film=16002657
Trevlig helg
Jag är helt allvarlig, och om du som läser tänker något i stil med "nej, den rekommendationen var nog antagligen riktad till något av de läsare som är yngre/äldre/djupare/victoresque/någon-annan-löjlig-undanflykt, inte en film för mig" har jag något åt dig:
Fel
Fel
Fel.
Det är en film för dig, och om du fortfarande skakar på huvudet så försäkrar jag din biljett; du får det dubbla tillbaka om du efter noggrann själsrannsakning faktiskt ogillade den.
för bokning (i Västerås):
http://www.sf.se/bio/Booking?cmd=listFilms&film=16002657
Trevlig helg
måndag 2 mars 2009
Hösttermin
Sommaruppehållet är nu i stort sett över, på torsdag och fredag har vi introduktionsdagar på universitetet och på måndag sätter kurserna igång. Jag har vässat en penna och ska inhandla nya fräscha block att skriva i. De som varit ute på resa har återkommit och nu ger vi oss in i en mer erfarenhetsrik vistelse. Jag har anslutit mig till en studentorganisation här som heter Buenos Aires International Students, Bais (ja, det var jättekul första gångerna jag sa det, till exempel "det är Baisfest ikväll", "Jag jobbar med Bais" etc) vilket öppnar upp möjligheterna att vara med om lite varierade upplevelser. Forutom inträde på diverse nattklubbar anordnas bra resor, dagsaktiviteter samt en del voluntärarbete; ett projekt är "Un techo para mi país" vilket går ut på att under en helg bygga hus åt hemlösa. Vad min uppgift blir i organisationen är lite oklart, men jag räknar med att rycka in och ta hand om det som behövs samt senare komma med lite egna projekt.
Just det, jag ska faktiskt komma med en hyllning. Igår kväll gick vi och såg Slumdog Millionaire och det var med tacksamhet jag gick ut ur salongen, då det känts som evigheter sedan jag såg en riktigt bra film och hade börjat ge upp hoppet. Färgerna, manuset, skådespelarna, intensiva jaktscener och för att inte tala om ett fantastiskt soundtrack. Den förtjänar varenda Oscar, så om ni ännu inte sett den gör det. Ta även med en och annan näsduk.
Jag läste precis att över 200 valar och ett gäng delfiner lyckats stranda i Australien, och det får mig att fundera lite. För att undvika missförstånd börjar jag med att betona att det är en tragedi. Men.
Vad ska de upp dit och göra, vad ska de överhuvudtaget nära stranden och göra? Jag kan föreställa mig att valar kanske inte är de snabbaste fiskarna och att de därför kanske inte riktigt kan stå emot starka vågor, men delfiner är ena riktiga vesslor har jag sett. Kan det vara så att delfinerna lagt sig att sova mitt i en valflock som även den tagit siesta, och därefter hamnat i en behaglig ström som ledde dem upp på torra land? Men åtminstone EN val borde ju vaknat och kunnat dra igång en sång för att de andra skulle märka vad som pågick. Kan det vara så att de är så förbenat puckade att de trodde att de kunde gå? Där har jag ju hört att en delfin som växer upp i fångenskap bland människor tror att den själv också är en människa. Men det håller fortfarande inte! Såvida inte delfinerna trodde att de var valar och därför inte visste att de kunde simma fort. En tredje förklaring kunde vara att det rör sig om ett kollektivt självmord, men kom igen! VALAR!
Jag vill på intet sätt håna dessa till synes klantiga djur, men det vore intressant att få en förklaring. Ett som är säkert är att jag får skynda på mina planer om att åka på valsafari innan även de argentinska får spel och börjar driva omkring.
Just det, jag ska faktiskt komma med en hyllning. Igår kväll gick vi och såg Slumdog Millionaire och det var med tacksamhet jag gick ut ur salongen, då det känts som evigheter sedan jag såg en riktigt bra film och hade börjat ge upp hoppet. Färgerna, manuset, skådespelarna, intensiva jaktscener och för att inte tala om ett fantastiskt soundtrack. Den förtjänar varenda Oscar, så om ni ännu inte sett den gör det. Ta även med en och annan näsduk.
Jag läste precis att över 200 valar och ett gäng delfiner lyckats stranda i Australien, och det får mig att fundera lite. För att undvika missförstånd börjar jag med att betona att det är en tragedi. Men.
Vad ska de upp dit och göra, vad ska de överhuvudtaget nära stranden och göra? Jag kan föreställa mig att valar kanske inte är de snabbaste fiskarna och att de därför kanske inte riktigt kan stå emot starka vågor, men delfiner är ena riktiga vesslor har jag sett. Kan det vara så att delfinerna lagt sig att sova mitt i en valflock som även den tagit siesta, och därefter hamnat i en behaglig ström som ledde dem upp på torra land? Men åtminstone EN val borde ju vaknat och kunnat dra igång en sång för att de andra skulle märka vad som pågick. Kan det vara så att de är så förbenat puckade att de trodde att de kunde gå? Där har jag ju hört att en delfin som växer upp i fångenskap bland människor tror att den själv också är en människa. Men det håller fortfarande inte! Såvida inte delfinerna trodde att de var valar och därför inte visste att de kunde simma fort. En tredje förklaring kunde vara att det rör sig om ett kollektivt självmord, men kom igen! VALAR!
Jag vill på intet sätt håna dessa till synes klantiga djur, men det vore intressant att få en förklaring. Ett som är säkert är att jag får skynda på mina planer om att åka på valsafari innan även de argentinska får spel och börjar driva omkring.
fredag 20 februari 2009
Svar på tal
Efter föregående inlägg kände vi oss tvungna att slå näven i bordet och råda bot på de svettiga nätternas sömnlöshet. I Bolivia härjar för närvarande någon slags djungelfeber, och jag har utan större ansträngning kunnat känna sympati för de som drabbats.
Vi gick ut under en pågående eftermiddagsmonsun till en gigantisk stormarknad och körde ett halvtimmestest på samtliga fläktar de hade, alltifrån hydrokoptermotorer till sådana där löjliga plastpropellrar som lastbilschaufförer har i vindrutan. Vi köpte varsin på fot som nu kommer svalka oss i värmen. Jag träffade av en händelse på ett äldre svenskt par tidigare igår som upplyste mig om att ST-temperaturen (ni som läste förra inläggen vet vad det betyder) dagen innan hade nått upp i härliga 40 grader. Gött.
Vi har även hittat ett par ytterst prisvärda högtalare att förgylla grannsämjan med. Tvärs över korridoren bor en kornettälskande jazzfantast och vägg i vägg med denne någon som faktiskt på fullaste allvar tycker att ett distat dragspel låter bra. Vårt hus är därtill även lyhört, men så länge alla spelar det de själva tycker om på godtycklig volym så spelar det ju faktiskt ingen roll. Och om någon nu upplever vår smak som otrevlig - och då har jag ändå en väldigt öppen och, om än självutnämnd, respektfull musiksmak - så är de fria att överrösta oss. Eller snällt knacka på dörren och be oss sänka. Man kan alltid fråga, ett nej är det värsta man kan få.
Till detta svalkar vi oss med en kanna isig calimucho. För närvarande är det Doors som pumpas ut i Buenos Airesnatten. Jag såg igår att Ray Manzarek och Robby Kieger kommer hit i april för att hålla en recital. Självklart kan aldrig The Doors vara The Doors utan Jim, men i hans frånvaro vore det ändå ett fantastisk kompromiss att få lyssna till hans medmusikanters spelande.
Vi gick ut under en pågående eftermiddagsmonsun till en gigantisk stormarknad och körde ett halvtimmestest på samtliga fläktar de hade, alltifrån hydrokoptermotorer till sådana där löjliga plastpropellrar som lastbilschaufförer har i vindrutan. Vi köpte varsin på fot som nu kommer svalka oss i värmen. Jag träffade av en händelse på ett äldre svenskt par tidigare igår som upplyste mig om att ST-temperaturen (ni som läste förra inläggen vet vad det betyder) dagen innan hade nått upp i härliga 40 grader. Gött.
Vi har även hittat ett par ytterst prisvärda högtalare att förgylla grannsämjan med. Tvärs över korridoren bor en kornettälskande jazzfantast och vägg i vägg med denne någon som faktiskt på fullaste allvar tycker att ett distat dragspel låter bra. Vårt hus är därtill även lyhört, men så länge alla spelar det de själva tycker om på godtycklig volym så spelar det ju faktiskt ingen roll. Och om någon nu upplever vår smak som otrevlig - och då har jag ändå en väldigt öppen och, om än självutnämnd, respektfull musiksmak - så är de fria att överrösta oss. Eller snällt knacka på dörren och be oss sänka. Man kan alltid fråga, ett nej är det värsta man kan få.
Till detta svalkar vi oss med en kanna isig calimucho. För närvarande är det Doors som pumpas ut i Buenos Airesnatten. Jag såg igår att Ray Manzarek och Robby Kieger kommer hit i april för att hålla en recital. Självklart kan aldrig The Doors vara The Doors utan Jim, men i hans frånvaro vore det ändå ett fantastisk kompromiss att få lyssna till hans medmusikanters spelande.
torsdag 19 februari 2009
Puh...
Jag sitter med en isbit i munnen med förhoppningen att detta ska göra det lättare att andas. På TV visas temperaturen 31 grader, men med det enkla tilläggsparametern vid sidan om som här kallas ST. ST står för Sensación Térmica (vill jag minnas) och visar den faktiska temperatur vi upplever, då med avseende på luftfuktigheten. Denna ligger på 35.6 grader och kommer säkerligen att tillta under eftermiddagen.
Jag testade att stoppa in huvudet i frysen och det var jätteskönt. När jag tog ut detsamma var det som att gå in i en bastu.
De äventyr denna värme ger kommer om natten i form av galna och helt irrationella intensivdrömmar. Vi börjar varje dag med att utbyta upplevelser från den gångna natten och det är häpnadsväckande vad våra komplexa hjärnor hittar på då man kryddar dem med lite värme och andningssvårigheter. Pris ske Allah att ingen av oss lider utav astma. Det är även oklart om vår tvätt på balkongen torkar eller torkar luften.
"Om vi hade haft mindre saker i kylen hade jag seriöst försökt klättra in", konstaterade just Patrik och jag kan inte annat än instämma.
Som svensk har jag insett att man alltid får klaga på vädret. Vi är aldrig nöjda och om vi mot all förmodan är det så önskar vi att vi hade någon pryl som kunde användas vid ett annat väder och på så sätt gör vi oss olyckliga över det. När det är en kall vinter måste man skrapa bilen, om det är slask blir man sjuk och kan inte åka skridskor. Är det en någorlunda optimal vinter, låt oss säga -7 och blå himmel, ja då vore det ju ändå skönt att kunna åka till solen ett par veckor. För att inte tala om sommaren. Kan vi inte börja med att fastställa, inse och slutligen acceptera att vi inte bor i tropikerna, och att anledningen till att vi ens har två stranddagar per sommar är golfströmmen? Nej. Det borde ju vara som somrarna förr då man hade sol under hela sin semester och hade tid att göra allt man planerat, helt utan stress. Vilket skit att nån påhittig jävel uppfann sudoku, talböcker i mp3-format och portabla digitalteveboxar. Nu måste vi rationalisera eftersom dessa nya förströelser upptar tid som annars kunde läggas på minigolf eller halvtidsbråk i campingsemestern. Lösningen i form av sämre väder kan emellertid kompensera lite, eftersom vi nu inte har möjlighet att slösa bort viktig tid på stranden.
I vilket fall är det vidrigt varmt just nu..
Och oj, vad jag kommer få skit för det här inlägget med tanke på var jag befinner mig och min hektiska tillvaro. Men jag är ju svensk, och ska därför aldrig behöva bli nöjd. QED.
Jag testade att stoppa in huvudet i frysen och det var jätteskönt. När jag tog ut detsamma var det som att gå in i en bastu.
De äventyr denna värme ger kommer om natten i form av galna och helt irrationella intensivdrömmar. Vi börjar varje dag med att utbyta upplevelser från den gångna natten och det är häpnadsväckande vad våra komplexa hjärnor hittar på då man kryddar dem med lite värme och andningssvårigheter. Pris ske Allah att ingen av oss lider utav astma. Det är även oklart om vår tvätt på balkongen torkar eller torkar luften.
"Om vi hade haft mindre saker i kylen hade jag seriöst försökt klättra in", konstaterade just Patrik och jag kan inte annat än instämma.
Som svensk har jag insett att man alltid får klaga på vädret. Vi är aldrig nöjda och om vi mot all förmodan är det så önskar vi att vi hade någon pryl som kunde användas vid ett annat väder och på så sätt gör vi oss olyckliga över det. När det är en kall vinter måste man skrapa bilen, om det är slask blir man sjuk och kan inte åka skridskor. Är det en någorlunda optimal vinter, låt oss säga -7 och blå himmel, ja då vore det ju ändå skönt att kunna åka till solen ett par veckor. För att inte tala om sommaren. Kan vi inte börja med att fastställa, inse och slutligen acceptera att vi inte bor i tropikerna, och att anledningen till att vi ens har två stranddagar per sommar är golfströmmen? Nej. Det borde ju vara som somrarna förr då man hade sol under hela sin semester och hade tid att göra allt man planerat, helt utan stress. Vilket skit att nån påhittig jävel uppfann sudoku, talböcker i mp3-format och portabla digitalteveboxar. Nu måste vi rationalisera eftersom dessa nya förströelser upptar tid som annars kunde läggas på minigolf eller halvtidsbråk i campingsemestern. Lösningen i form av sämre väder kan emellertid kompensera lite, eftersom vi nu inte har möjlighet att slösa bort viktig tid på stranden.
I vilket fall är det vidrigt varmt just nu..
Och oj, vad jag kommer få skit för det här inlägget med tanke på var jag befinner mig och min hektiska tillvaro. Men jag är ju svensk, och ska därför aldrig behöva bli nöjd. QED.
måndag 16 februari 2009
La cucaracha
Installerade och klara har vi nu börjat göra oss hemmastadda i vår nya lägenhet. Jag hade tillbringat lite drygt två veckor med att leta omkring efter en möjlig agentur som inte gjort det till sin mission att blåsa "rika" västerlänningar (hey, det pågår faktiskt en finanskris i resten av världen just nu, inte bara i Argentina).
Jag kom i kontakt med en härligt herre vid namn Don Pablo Picasso, vilken tog mig på en tur runt staden för att visa några av sina klienters lägenheter. Emellertid - vilket namnet nästan osar - visade han sig vara något av en fifflare, så jag lät honom på ett artigt men bestämt sätt leta andra stackare att snärja.
Nåväl, efarenheten blev i vilket fall att det tydligen inte går att hitta tillfälliga lösningar till argentinapriser så jag kontaktade min gamla agentur, vilken drivs av ett härligt gammalt par med glad uppsyn. Samma eftermiddag fick jag se denna som vi nu bor i, och insåg att den var riktigt bra! Ingen internetuppkoppling dock, men det håller vi på och ordnar.
Hm. Nu marginaliserade jag ner Patrik så han hamnade efter redogörelsen av tak-över-huvudet-issuen. Jag tror visserligen inte att han läser min blogg just nu då han sitter här bredvid och faktiskt är med och upplever det jag redogör för. Ursäkt på förhand om du läser det här.
Vi har tillbringat ett par relativt lugna dagar här sedan Patrik anlände i onsdags. Jag har agerat guide - ni som varit med om det tidigare vet att det är med skräckblandad förtjusning man låter mitt lokalsinne styra - och vi har vandrat omkring och svettats i högsommarvärmen.
Vi har även provat på den härliga hemleveransen av matvaror då vi storhandlade. Underbart att kunna fylla vagnen med enbart tunga saker och sedan promenera hem med händena i fickorna för att därefter få allt levererat till dörren en timme senare. Mer sådant.
Och idag hade vi en jättestor kackerlacka i köket. Jag var ungefär lika rädd som ett barn som konfronteras med jultomten för första gången. Fast därtill väldigt äcklad. Jag gav honom en rapp snärt med tvbilagan och därefter blev det lugnt. Självklart redoggjorde jag min heroiska insats för portvakten och han verkade faktiskt ganska imponerad. Samtidigt lugnade han mig med att berätta att extermitören kommer en gång per månad för att röja ohyra och att det här nog rört sig om en klipsk rackare som slunkit förbi.
Vi har valt kurser till den kommande terminen. Jag kör stenhårt på nationalekonomikurser med finansinriktning. Hittade en intressant som handlar om riskberäkning, vilket känns rätt i tiden. Ni kan räkna med att jag, om ett par år, kommer sitta och berätta vad som skulle gjorts bättre och hur vi ska kunna undvika ännu en kris. Tills dess.....
Jag kom i kontakt med en härligt herre vid namn Don Pablo Picasso, vilken tog mig på en tur runt staden för att visa några av sina klienters lägenheter. Emellertid - vilket namnet nästan osar - visade han sig vara något av en fifflare, så jag lät honom på ett artigt men bestämt sätt leta andra stackare att snärja.
Nåväl, efarenheten blev i vilket fall att det tydligen inte går att hitta tillfälliga lösningar till argentinapriser så jag kontaktade min gamla agentur, vilken drivs av ett härligt gammalt par med glad uppsyn. Samma eftermiddag fick jag se denna som vi nu bor i, och insåg att den var riktigt bra! Ingen internetuppkoppling dock, men det håller vi på och ordnar.
Hm. Nu marginaliserade jag ner Patrik så han hamnade efter redogörelsen av tak-över-huvudet-issuen. Jag tror visserligen inte att han läser min blogg just nu då han sitter här bredvid och faktiskt är med och upplever det jag redogör för. Ursäkt på förhand om du läser det här.
Vi har tillbringat ett par relativt lugna dagar här sedan Patrik anlände i onsdags. Jag har agerat guide - ni som varit med om det tidigare vet att det är med skräckblandad förtjusning man låter mitt lokalsinne styra - och vi har vandrat omkring och svettats i högsommarvärmen.
Vi har även provat på den härliga hemleveransen av matvaror då vi storhandlade. Underbart att kunna fylla vagnen med enbart tunga saker och sedan promenera hem med händena i fickorna för att därefter få allt levererat till dörren en timme senare. Mer sådant.
Och idag hade vi en jättestor kackerlacka i köket. Jag var ungefär lika rädd som ett barn som konfronteras med jultomten för första gången. Fast därtill väldigt äcklad. Jag gav honom en rapp snärt med tvbilagan och därefter blev det lugnt. Självklart redoggjorde jag min heroiska insats för portvakten och han verkade faktiskt ganska imponerad. Samtidigt lugnade han mig med att berätta att extermitören kommer en gång per månad för att röja ohyra och att det här nog rört sig om en klipsk rackare som slunkit förbi.
Vi har valt kurser till den kommande terminen. Jag kör stenhårt på nationalekonomikurser med finansinriktning. Hittade en intressant som handlar om riskberäkning, vilket känns rätt i tiden. Ni kan räkna med att jag, om ett par år, kommer sitta och berätta vad som skulle gjorts bättre och hur vi ska kunna undvika ännu en kris. Tills dess.....
söndag 1 februari 2009
Halvtid
Jag sitter, som tillfälligt inneboende, i mina kära vänner Marias och Bellas lägenhet och samlar tankarna från de senaste veckornas farande. Sol och bad, arbete och nytt år och nu senast besök hemifrån sverige. I min hand har jag en påse Haribonappar och vid min sida står ett öppnat knäckebrödpaket, och datorn låter mig lyssna på svensk webbradio.
(Inledning klar, nu följer huvudstycket och därefter avslutning. En strukturens mästare bör följa någon slags modell och jag valde en tredelad, men kronologin kommer eventuellt hålla en mindre rak form då detta bör göra läsningen mer intressant. Låtom oss se.)
Mamma, Mike, Isak och Carro for hem till det glädjerika norden i fredags eftermiddag efter två veckors vistelse här i Argentina och Brasilien. Buenos Aires har varit en slumrande björn, så vi passade på att sälla oss till turiststråkens La Boca, Tangoföreställningarnas San Telmo, shoppingens Palermo och det vattniga Rio de la platadeltats Tigre. Det jag upptäckte till min förtjusning är att mitt lokalsinne förbättrats något de senaste månaderna och att jag inte alls är helt förlorad. BA är i och för sig en hyfsat välplanerad stad så man brukar i slutändan hamna rätt, men vi kom för det mesta fram utan längre fördröjningar.
Vi tog morgonflyget till Missiones för att besöka de berömda vattenfallen. Ett meck med transport ledde oss till slut över gränsen till Brasilien, där vi valt att hysa in oss under dessa dagar. Jag behövde varken muta, ljuga eller gråta för att få en ny stämpel i mitt pass trots att mitt visum gått ut, så där kom min första seger mot det evinnerliga pseudoorganiserade kaos som råder.
Iguazu. Vilken vy! Vatten kommer alltid att vara vatten, men hemligheten verkar vara att samla tillräckligt mycket på en plats och därefter låta det flöda med stor kraft från hög höjd. Och att därefter sätta sig i en båt som med hög hastighet fräser rakt in i fallet. Under vår bergstur i Mendoza såg vi visserligen rinnande floder smältvatten som kröp sig nerför sluttningarna, men dessa gick inte på långa vägar att placera som en naturens nyck efter att ha upplevt de spontana regnbågsbildningar som uppstår då en stänkande kaskad av vatten med ett muller låter sig brytas av solens starka ljus. Piloten på flyget tillbaka gav oss även tillfället att se hela spektaklet från ovan, då han inledde återflygningen med ett par vändor över fallen till oss och våra medresenärers stora förtjusning. Jag hade varnats för att det skulle råda en outhärdlig hetta under denna period, men det var inte på långa vägar så att vi plågades, varken av värmen eller av de påstådda mygg som skulle förpesta djungelbesökarna.
Så till en lyxfärd i buss. Såhär i efterhand insåg vi, frånräknat den nämnda fördelen med att flyga, att långfärd i buss faktiskt inte alls är fel, även om det rör sig om en tripp på många timmar. Vi hade visserligen valt att åka den något dyrare lyxkategorin, vilket nog påverkar upplevelsen avsevärt. Man tilldelas dagstidning tillsammans med aperitivo, därefter varmrätt och efterrätt och avslutningsvis kaffe med avec (i glas, inte plastmugg!). Samt en gosig filt att värma sig med då AC:n kyler fötterna frampå småtimmarna.
Vi anlände till Mendoza på morgonen, promenerade till gatan vårt hotell skulle ligga på och insåg att det faktiskt existerade två gator med samma namn och att vi, med Murphy's lag som förklarande hjälp, självklart valt fel. Nemas problemas. Vi kom fram till slut och kunde njuta av en översockrad frukostbuffé och pooldopp.
Som tidigare nämt for vi uppåt bergen på en dagsutflykt. Vi gjorde tyvärr misstaget att hyra en löjligt liten och intet förtroendeingivande bil, model japansk utan en nämnvärd motorkapacitet. Jag satt kallsvettandes med krampaktigt grepp kring dörrhandtaget (som om det skulle hjälpt vid ett fall på 200 meter) hela vägen upp, men kunde till slut slappna av och skåda kondorernas seglande i fjärran. Man inser - och här gör jag inga som helst anpråk på att vara originell - hur liten man egentligen är i världen då man korsar inledningen på en bergskedja och efter timtal märker hur man knappt rör sig och att det ständigt dyker upp nya snötäckta toppar och sluttningar. Läckert!
Dag tre gjorde vi utflykt till vångårdar och ett olivplantage. Olivplantaget var inte alltför intressant, man kunde med lite höftskott och logik själv listat ut hur den processen går till, och lägg till detta en ganska oinspirerande guide och där har ni det. Vingårdarna var däremot desto bättre, verkligen den idealiserade bilden av rankor och ekfat i ett brisfattigt och stillsamt landskap.
Vi avslutade som vi startade, med en restaurangmiddag i Buenos Aires. Vi var nöjda med upplevelserna, några perspektiv rikare och jag vill, utan att överdriva, djärvt påstå att vi alla vidgat våra språkkunskaper, om än var och en på sin egen nivå (detta något kryptiska hänvisar jag till storebrors förvärvande av spansk vokabulär).
Nu är det halvtid. Jag har sex månader Argentina i mig, och det återstår ganska precis lika mycket. Om en dryg månad sätter terminen igång och fram tills dess ska jag leta nytt boende, förbereda ankomsten av vänner, vårda nuvarande relationer och se till att hålla mina socialantropologiska vardagsstudier på en ständigt ökande nivå.
(Inledning klar, nu följer huvudstycket och därefter avslutning. En strukturens mästare bör följa någon slags modell och jag valde en tredelad, men kronologin kommer eventuellt hålla en mindre rak form då detta bör göra läsningen mer intressant. Låtom oss se.)
Mamma, Mike, Isak och Carro for hem till det glädjerika norden i fredags eftermiddag efter två veckors vistelse här i Argentina och Brasilien. Buenos Aires har varit en slumrande björn, så vi passade på att sälla oss till turiststråkens La Boca, Tangoföreställningarnas San Telmo, shoppingens Palermo och det vattniga Rio de la platadeltats Tigre. Det jag upptäckte till min förtjusning är att mitt lokalsinne förbättrats något de senaste månaderna och att jag inte alls är helt förlorad. BA är i och för sig en hyfsat välplanerad stad så man brukar i slutändan hamna rätt, men vi kom för det mesta fram utan längre fördröjningar.
Vi tog morgonflyget till Missiones för att besöka de berömda vattenfallen. Ett meck med transport ledde oss till slut över gränsen till Brasilien, där vi valt att hysa in oss under dessa dagar. Jag behövde varken muta, ljuga eller gråta för att få en ny stämpel i mitt pass trots att mitt visum gått ut, så där kom min första seger mot det evinnerliga pseudoorganiserade kaos som råder.
Iguazu. Vilken vy! Vatten kommer alltid att vara vatten, men hemligheten verkar vara att samla tillräckligt mycket på en plats och därefter låta det flöda med stor kraft från hög höjd. Och att därefter sätta sig i en båt som med hög hastighet fräser rakt in i fallet. Under vår bergstur i Mendoza såg vi visserligen rinnande floder smältvatten som kröp sig nerför sluttningarna, men dessa gick inte på långa vägar att placera som en naturens nyck efter att ha upplevt de spontana regnbågsbildningar som uppstår då en stänkande kaskad av vatten med ett muller låter sig brytas av solens starka ljus. Piloten på flyget tillbaka gav oss även tillfället att se hela spektaklet från ovan, då han inledde återflygningen med ett par vändor över fallen till oss och våra medresenärers stora förtjusning. Jag hade varnats för att det skulle råda en outhärdlig hetta under denna period, men det var inte på långa vägar så att vi plågades, varken av värmen eller av de påstådda mygg som skulle förpesta djungelbesökarna.
Så till en lyxfärd i buss. Såhär i efterhand insåg vi, frånräknat den nämnda fördelen med att flyga, att långfärd i buss faktiskt inte alls är fel, även om det rör sig om en tripp på många timmar. Vi hade visserligen valt att åka den något dyrare lyxkategorin, vilket nog påverkar upplevelsen avsevärt. Man tilldelas dagstidning tillsammans med aperitivo, därefter varmrätt och efterrätt och avslutningsvis kaffe med avec (i glas, inte plastmugg!). Samt en gosig filt att värma sig med då AC:n kyler fötterna frampå småtimmarna.
Vi anlände till Mendoza på morgonen, promenerade till gatan vårt hotell skulle ligga på och insåg att det faktiskt existerade två gator med samma namn och att vi, med Murphy's lag som förklarande hjälp, självklart valt fel. Nemas problemas. Vi kom fram till slut och kunde njuta av en översockrad frukostbuffé och pooldopp.
Som tidigare nämt for vi uppåt bergen på en dagsutflykt. Vi gjorde tyvärr misstaget att hyra en löjligt liten och intet förtroendeingivande bil, model japansk utan en nämnvärd motorkapacitet. Jag satt kallsvettandes med krampaktigt grepp kring dörrhandtaget (som om det skulle hjälpt vid ett fall på 200 meter) hela vägen upp, men kunde till slut slappna av och skåda kondorernas seglande i fjärran. Man inser - och här gör jag inga som helst anpråk på att vara originell - hur liten man egentligen är i världen då man korsar inledningen på en bergskedja och efter timtal märker hur man knappt rör sig och att det ständigt dyker upp nya snötäckta toppar och sluttningar. Läckert!
Dag tre gjorde vi utflykt till vångårdar och ett olivplantage. Olivplantaget var inte alltför intressant, man kunde med lite höftskott och logik själv listat ut hur den processen går till, och lägg till detta en ganska oinspirerande guide och där har ni det. Vingårdarna var däremot desto bättre, verkligen den idealiserade bilden av rankor och ekfat i ett brisfattigt och stillsamt landskap.
Vi avslutade som vi startade, med en restaurangmiddag i Buenos Aires. Vi var nöjda med upplevelserna, några perspektiv rikare och jag vill, utan att överdriva, djärvt påstå att vi alla vidgat våra språkkunskaper, om än var och en på sin egen nivå (detta något kryptiska hänvisar jag till storebrors förvärvande av spansk vokabulär).
Nu är det halvtid. Jag har sex månader Argentina i mig, och det återstår ganska precis lika mycket. Om en dryg månad sätter terminen igång och fram tills dess ska jag leta nytt boende, förbereda ankomsten av vänner, vårda nuvarande relationer och se till att hålla mina socialantropologiska vardagsstudier på en ständigt ökande nivå.
söndag 18 januari 2009
Buenos Aires - en sommarexposé
Som porteños tidigare varnat är Buenos Aires en ganska ödelagd plats under högsommarmånaderna. Fler internationella turister och färre locals, men så mycket mer plats för oss andra på trottoarerna. Jag kom tillbaka från Pinamar i torsdags, körde en blixtrensning bland bråtet i vår fram tills nu långsiktiga bostadslösning innan jag på fredagseftermiddagen skålade en sista gång med mina rotekamrater Fredrik och Marcus, vilka nu befinner sig någonstans i bergen i Chile. Må ljuset leda er på er väg tills vi ses igen, mina vänner!
Nu är mina svenska besökare här och vi har idag trevande tagit vår första BA-promenad och middag. I morgon blir det fortsatt utforskande av staden, och jag måste säga att jag nog är minst lika förväntansfull som de eftersom jag skamset nog knappt bedrivit någon form av turistande de första 5 månaderna.
Just nu sitter jag på Starbucks och avnjuter en utsökt översockrad kaffe bland fnittrande tonårspar, ackompanjerad av Leonard Cohen's "Hey, that's no way to say goodbye". Intressant musikval, i och för sig inte mer uppseendeväckande än att spela Roxette på en nattklubb, vilket alltför ofta sker här.
Nu säger batteriindikatorn på min lilla Mac mig att det är dags att sova. Jag glömde min adapterplugg hemma och vill inte vålda sönder vägguttagen.
onsdag 7 januari 2009
Sol och bad
Jag skriver ifran ett soligt Pinamar pa en dator utan vara svenska vokaler, vilket satter er lasare pa prov..
Sedan jag kom hit for en dryg vecka sedan har vi vandrat pa stranden, atit sushi och haft allmant trevligt. Nyarsaftonen praglades av kyliga atlantvindar, vilket dock inte hindrade mig och Federico fran att skala in det svenska nyaret kl 21 pa en overgiven strand i solnedgangen med varsin liten champagneflaska .
Pa dagarna gar jag langsmed strandpromenaden i mina anstotligt korta Fred Perrytennisshorts, flip-flops och solglasogon, darefter en siesta innan vi beger oss till Sabbia for att valkomna gasterna. I forrgar fick jag forstarkning i form av Olof och Tor, vilket nu resulterat i en svensktrio som kort och gott gar under namnet "Los Suecos". Federico, min kamrat fran Buenos Aires, har aven ordnat en deal med en radiostation, sa idag eller i morgon kommer vi jingla ihop en forforisk promotion for restaurangen.
Temperaturen ligger strax over 30 grader men vattnet ar hiskeligt kallt, sa jag gor inga storre simturer utan haller mig till att plaska lite med tarna i vagorna. Vi lider med er som befinner er i Europa, jag ser pa CNN att ni drabbats av en riktigt hard kyla, men glom inte att det verkliga varmen kommer inifran och att en varm kopp choklad kan tina aven de frusnaste av hjartan.
Det ar i sanning tva fordelaktiga veckor jag fatt mojlighet att spendera har i stallet for att driva omkring i det kvava Buenos Aires; jag kan inte direkt saga att jag saknar trafikljud, avgaser och tiggare. Jag ser aven med spanning fram emot att resa uppat till de magnifika vattenfallen i Iguazu och de fruktiga vingardarna i Mendoza.
Nu ar det dags att bege oss nedat stranden och fraternisera med folket.
"Sol i sinne - brun inne"
Sedan jag kom hit for en dryg vecka sedan har vi vandrat pa stranden, atit sushi och haft allmant trevligt. Nyarsaftonen praglades av kyliga atlantvindar, vilket dock inte hindrade mig och Federico fran att skala in det svenska nyaret kl 21 pa en overgiven strand i solnedgangen med varsin liten champagneflaska .
Pa dagarna gar jag langsmed strandpromenaden i mina anstotligt korta Fred Perrytennisshorts, flip-flops och solglasogon, darefter en siesta innan vi beger oss till Sabbia for att valkomna gasterna. I forrgar fick jag forstarkning i form av Olof och Tor, vilket nu resulterat i en svensktrio som kort och gott gar under namnet "Los Suecos". Federico, min kamrat fran Buenos Aires, har aven ordnat en deal med en radiostation, sa idag eller i morgon kommer vi jingla ihop en forforisk promotion for restaurangen.
Temperaturen ligger strax over 30 grader men vattnet ar hiskeligt kallt, sa jag gor inga storre simturer utan haller mig till att plaska lite med tarna i vagorna. Vi lider med er som befinner er i Europa, jag ser pa CNN att ni drabbats av en riktigt hard kyla, men glom inte att det verkliga varmen kommer inifran och att en varm kopp choklad kan tina aven de frusnaste av hjartan.
Det ar i sanning tva fordelaktiga veckor jag fatt mojlighet att spendera har i stallet for att driva omkring i det kvava Buenos Aires; jag kan inte direkt saga att jag saknar trafikljud, avgaser och tiggare. Jag ser aven med spanning fram emot att resa uppat till de magnifika vattenfallen i Iguazu och de fruktiga vingardarna i Mendoza.
Nu ar det dags att bege oss nedat stranden och fraternisera med folket.
"Sol i sinne - brun inne"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)