Sonata No.1. F minor: Allegro con fuoco

Äntligen! Idag kunde jag lämna jackan hemma, solglasögonen på. Till slut har våren beslutat sig för att behaga oss med sin närvaro. Blomstånden har fått in fräscha färggranna buketter som sprider harmoni åt de i övrigt avgasfyllda gatorna. Jag har förresten nu efter två månaders letande lyckades hitta flytande duschtvål. Dessa små saker i tillvaron...  Allvarligt talat så blir man oerhört trött på de fantasilösa och irriterande tvålklossarna som flyger iväg om man håller dem fel, vägrar löddra samt lämnar huden som en frasig Mallorcasemester efteråt. Till er som tycker att detta är ett ytligt och överdrivet metrosexuellt behov, till den skeptiska del av er som tvivlar på att problemet är allvarligt kan jag bara säga: Gå ut och leta upp er alldeles egna vita ellips, använd den i ett par veckor så kommer ni att förstå.  

Avsaknaden av min hobby/passion/livskamrat pianot börjar göra mig lite nipprig. Jag sitter med Skrjabin's samlade sonater på högsta volym (i hörlurar, mina rumskamrater förstår sig nog inte på att uppskatta denna ryska avant-gardevirtuos.) och har myror i fingrarna. Som om detta inte vore nog, döm om djävligheternas svarta humor då jag häromdagen passerade förbi en anspråkslös och till synes ointressant butik med skylten "Steinway & Sons". Som ett barn som passerar en godisaffär blickade jag ut genom fönsterrutan, höll upp min hand mot fönstrets kalla glas i ett fruktlöst försök att fånga denna paradisets frukt. Jag skulle i vilket fall inte våga mig in där utan en förberedande två timmars manikyr och något lugnande. Som att släppa in en tiger i ett slakteri. Eller snarare en kattunge.

I måndags hade vi det första mitterminsprovet. Jag tror jag nämnde tidigare att det skulle vara multiple choice, lugnande att inte behöva sitta och svettas med obegripliga formuleringar. Som vanligt då man går tipspromenad blir man tvungen att lägga in ett par chansningar, skott från höften, även om dessa i vårt fall ger avdrag om de är felaktiga. Samtidigt, vad vore väl livet utan lite chansningar? Jag tror att jag gjorde hyfsat ifrån mig, kanske inte kvalar in på CEMA's hall-of-fame, men jag kommer i alla fall inte behöva gå ut bakvägen. Vi lämnade även in en hemtenta i tisdags så nu kan vi slappna av ett litet tag, åtminstone till nästa vecka då nya utmaningar hägrar. 

En mästare har lämnat oss.

Vi ska väl alla den vägen vandra förr eller senare antar jag. Det enda man vet säkert med livet, och så vidare... Det var mycket dystert att läsa att Richard Wright lämnat oss. Han var sannerligen en mästare på att skapa karaktäristiska harmonier i rockens oövervinneliga gigant Pink Floyd. Hans synth- och orgelmattor i Shine On..., Echoes och A Saucerful of Secrets är ej av denna värld, för att inte tala om den fantastiska flygeln i The Great gig In The Sky. 

Jag funderade huruvida man kunde försöka ta till induktion för att bevisa hypotesen om ett liv efter döden. Enligt denna metod så borde vi varje sekund vara närmare svaret med tanke på att varje person som dör förstärker alternativt falsifierar hypotesen. Detta vill säga att varje timme skulle vi komma närmare det slutgiltiga svaret på helt empirisk, vetenskaplig väg. Ändå verkar vi inte bli så mycket klokare. 

Då fick vi det ur världen.

I går var vi på ett riktigt coolt ställe. Samtliga alternativa personer (ungdomsrebeller, bohemer med piercing och dreadlocks och annat gott) i Buenos Aires befann sig i en enorm lokal och på scen stod ett brasiliansk drums & percussionband som hamrade sig igenom kvällen. 1-liters muggar med Quilmes för en tia och ett sanslöst drag. Kl 22 tog det slut, vilket även det var skönt, så skolan behövde inte bli lidande heller. Åt en riktigt flottig pizza efteråt. Jag saknar svensk pizza. En riktig kebabpizza skulle göra underverk för kropp och själ. 

På måndag har vi mitterminstenta i dirección estratégica. Tydligen så kommer det vara multiple choice rakt igenom så jag behöver inte oroa mig för grammatiska formuleringar. I politikkursen jag tar ska vi skriva hemtenta, dock hade läraren inga problem med att få svaren på engelska. Han är för övrigt ett riktigt original: Vi har kvällslektioner på onsdagarna med honom, till vilka han alltid anländer en dryg kvart för sent. Därefter varar lektionen fram tills att han Coca-cola tagit slut, vilket för det mesta är ca 2 timmar. Jag tror han vanligtvis huserar i Californien, för han slänger in lite sköna "waaell" lite här och där i snacket samt att han har lyckats glömma vissa delar ur den spanska vokabulären. Kurslitteraturen består av två böcker som han själv skrivit, så jag planerar att formulera min hemtenta som en riktigt smetig ode till hans briljanta resonemang om huruvida väst vore väst utan USA osv. Alla människor har ett ego som ska få sitt, vill minnas att Maslow kallade det för självförverkligande. I vilket fall hoppas jag att det ska ge mig en ett betyg att skryta med.

I lördags var vi på vinmässa. För 35 pesos fick vi varsitt glas och gled omkring och provsmakade årets skörd. Mässflickorna var troligtvis inte utvalda för sina djupa kunskaper i bouquet utan för sina implantat och urringningar, vilket jag måste erkänna kändes ganska löjligt. Hursomhelst så var vi där för för att snurra glasen och gurgla, och mina smaklökar fick sig verkligen en rejäl omgång, levern satte igång med ett gnorrande stön. Oundvikligen grumlades blicken efter ungefär 23 röda, 4 bubbel och 3 rosé, varpå jag insåg det klokt att bege mig hemåt för att steka mig en ordentlig bit kött.

En promenad på stan

I en mångmiljonstad vill man suga i sig alla intryck man kan då man går gatorna fram (och tillbaka, uppåt såväl som nedåt för mig, då jag ärvt ett synnerligen dåligt lokalsinne). Medaljens baksida är dock att man tyvärr måste offra lite av periferin för att bevaka trottoaren då risken är överhängande att trampa i resterna av en strykarhunds gårdagslunch. Visserligen spolas gatorna varje morgon, men framåt eftermiddagen så blir det till att vandra som en schackhäst; två steg framåt och ett åt sidan. Jag hade varit relativt välsignad från missöden fram till för någon vecka sedan då jag och en vän var ute på en kvällspromenad i jakt på någon mysig restaurang. 

Jag vill minnas att jag var mitt uppe i berättandet av en imponerande anekdot. Faktum är att det var i precis det ögonblicket då jag kommit till självaste poängen och skulle få bjuda på ett hjärtligt skratt, då jag likt Bambi kände hur underlaget svek. Jag sprattlade till ett par steg, insåg vad som just skett och kände paniken komma, reflekterade ett par bråkdelar av en sekund över hur jag skulle kunna stryka över faktumet att jag just fått en lägre stående varelses bajs under hela skosulan.

Det slutade väl,  en gräsplätt blev min räddning och middagen förflöt under trevlig stämning utan att jag behövde förpesta restaurangen med obehaglig doft, men numera håller jag mig lite mer alert.

Jag och Fredrik har tillbringat eftermiddagen i en park bredvid en damm. Vi satt och pluggade och njöt av eftermiddagssolen. Som om detta inte var nog så hade en grupp yngre damer valt just denna tid och plats att utföra sitt yogapass på, och vidare hade vi båda solglasögon på så vi kunde ogenerat bevaka så att ingen fuskade med rörelserna. Sedan lunchade vi, drack kaffe och bara mådde. Vi gnolade tillsammans på Lou Reed's Perfect day hela vägen hem.

Glader är han när han dansar

Jag vet inte riktigt varför, men denna oerhört irriterande midsommarsång har terroriserat mitt undermedvetna i ungefär två veckor nu. Vacker är han, finer är han, glader är han när han dansar. Obegriplig böjning, visserligen vill jag dra mig till minnes att vi förr om åren hade såväl konjunktiv som pluralböjningar av de flesta verb, men vad vill väl detta mena? Fin och glad är han i alla fall, och det är jag med då jag dansar. Punkt.

I lördags var vi och såg argentinas öppningsmatch i VM-kvalet. Det var en blöt, kall och väldigt tråkig match tyvärr, men jag måste säga att det var en upplevelse att höra 40 000 personer stämma in i ett enhälligt "PUTO" (vilket enligt samtliga ordböcker jag sett översätts till en i min värld mycket stark förolämpning, ett par nivåer hårdare än "andra sidan är ni klara?..."). I denna kavalkad av hån ser man hur stolta fäder berömmande klappar sina 10 åriga söner på huvudet - en lade till och med till ett "bien" -  efter att dessa uttryckt sitt ogillande över motståndarna/domaren.

Jag ser fram emot derbyt lite senare i vår, Boca vs River Plate, det ska tydligen vara något i hästväg.

Jag läser en kurs i strategisk styrning, vilken har som praktiskt moment ett spel vid namn Business Strategy Game. Detta går i korthet ut på att man i lag om 4 personer driver ett internationellt skoföretag med produktion och försäljning runtom i världen. Därmed har man en komplett affärssimulering där man tvingas fatta samtliga beslut rörande produktionsinriktning, försäljningsstrategier, marknadsföring på såväl regional som global nivå. En komplett marknadssimulering, där motståndet utgörs av övriga lag i klassen. Emellertid dröjde det inte längre än till dagens lektion, då vi utvärderat testrundan och fått lite insikt i hur övriga kan tänkas agera, innan en diskussion utbröt om just prissättningen. Några smarta rackare hade kommit underfund med hur mycket högre priser man skulle kunna ta ut om alla företagen i hemlighet kom överens om en gemensam, högre prisnivå än den som en marknad i perfekt konkurrens skulle frambringa. Läraren såg på oss med en förvirrat skrämd uppsyn (och tänkte antagligen "suck, ännu en generation av korrupta ekonomer.". En parentes i parentesen är att vi faktiskt i ett tidigare skede under samma lektion suttit och identifierat problem i den argentinska ekonomiska ekonomin och fastslagit att korruption var ett av de mer allvarliga.) och förklarade att det dock finns ganska stark lagstiftning emot sådan form av verksamhet, kartell brukar vi kalla det. Och detta efter bara två lektioner. Jag tycker dock att det är ett ypperligt exempel på out of the boxtänkande. Det enda problemet är att eftersom regeringen i det här spelet faktiskt utgörs av läraren, så var det strategiskt oklokt att på förhand avslöja sin briljanta taktik. Nu är denna därmed gjort om intet, och Storebror kommer i fortsättningen bevaka oss med stränga skärskådande ögon.