Klippt och skuret

Tortyren blev inte alls farlig trots allt. Jag kan däremot inte undgå att fundera huruvida man faktiskt behöver passera något gesällprov för att få sin licens här. 

Rakt? Ja, men ska det verkligen klippas rakt? 

Snett? Ja, på sina ställen, i synnerhet där det skulle ha blivit rakt. 

Kortare? Jepp, och det var det som var tanken. 

Romina hette min frisör, förtjusande trevlig. Jag tror till och med att hon drog ut på klippningen längre än nödvändigt med tanke på att det ju faktiskt inte blev bättre än det blev.

Rädsla

Om en timme ska jag gå och klippa mig. Jag är - och ursäkta ordvalet - skitnervös. Bara genom att titta på hur frisörerna ser så får man panik. Usch. Vi hörs sen, på andra sidan...

I'll be the acid spy

Vilken urladdning! Oktoberfesten blev precis så grisig som man hade kunnat förvänta sig. Nej, vid närmare eftertanke så blev den sju resor värre. På lördagen hann vi lagom anlända till festområdet innan himlen öppnade sig. Jag förväntade mig nästan att apokalypsens ryttare skulle träda fram genom vattenridån och straffa oss för allt detta som vi gör. Så höll det på; lagom hade vi nästan torkat innan syndafloden återvände. Och iGoogle hade som vanligt utlovat strålande väder. Och vi gjorde det fatala misstaget att återigen lita på dess information. 

Vi lät oss inte slås ned av detta, trots att vi vaknade dagen därpå med leriga kroppar, smutsiga själar och kantstötta ölstop. Under lunchen blev det konsert: tre lokala herrar sjöng traditionella sånger och berättade anekdoter. Därefter gick spansk resedeltagare upp för att sjunga två sånger, och av ren djävulsskap räckte han mig gitarren efter att hållit sitt framträdande och jag tvingades upp för att ge ett svenskt bidrag till kalaset. Jag kan inte säga att jag var på humör för detta, inte heller kunde jag komma på någon lämplig sång att köra, Både Taube och Cornelis var som bortblåsta. Det blev Ebba Gröns Die Mauer, någorlunda i fas med helgens tema. Visserligen var det nog ändå ingen som förstod ett dyft av texten, men vi fick applåder efteråt.

I tisdags blev vi hembjudna till den svenske ambassadörens residens. Han bjöd på mingel, förfriskningar och plockmat. Mycket gemytlig tillställning. Det var en hopsamling av de svenskar som just nu befinner sig här i BA, så lite networkande kunde vi lägga in efteråt. Han tipsade om lite svenskheter, bland annat ett årligt återkommande och högt uppskattat luciatåg, där vi utbytesstudenter får trä på oss vita särkar och ljus i handen. Ska bli riktigt skoj!! Eller oerhört pinsamt, det beror helt på hur vi får till stämmorna på Luciasången.

Igår träffade vi Victoria, en kursare som var här förra året och studerade och praktiserade på ambassaden. Nu är de här för att spela in ett matlagningsprogram med utländskt touch. 

Eftermiddagen har jag och Olof tillbringat på ett kafé med vårt backgammon i högsta hugg. Jag vann samtliga omgångar. Stort.

Ikväll blir det lugnt, lite god mat och en trevlig film för att vara pigg för morgondagen som jag planerar att spendera under ett träd läsandes en hög av läxor. 

Roadtrip

Vi for iväg för att slappna av eftersom de senaste två månaderna tärt något fruktansvärt på våra liv. En nattbuss, ett översockrat frukostpaket, piratkopierad film med hemproducerade undertexter. Därefter mötte vi gryningen i Concordia. Som en halvfärdig stad där cementgrunden står färdiggjuten med armeringsjärn pekandes mot skyn. På 1930-talet blomstrade staden, men nu är den som en svidande nagel i ögat på regeringen, som febrilt försöker förtränga den.

Vår kamrat Andrés släkt var med och grundade 

staden för ett par sekel sedan, och vi blev hembjudna till hans föräldrahem på en feast.

 Fadern - vilken inte alls var den stenhårda och skoningslösa patriark som jag föreställt mig, utan en mycket sympatisk herre - hade 

farit ut till sin ranch och valt ut ett kreatur som skulle mätta våra magar. Han beklagade sig för att den inte hunnit hängmöra till sig ett dygn, ändock var det en sagolik upplevelse. 

Vi tackade för middagen genom att med gitarrackompanjemang framföra några svenska guldkorn: Öppna landskap, Cecilia Lind och avslutningsvis Die Mauer. Tårögd fyllde hans ömma moder våra glas en sista gång med v

in och skålade innan vi begav oss ut i vårnatten.

Som tidigare nämnt så blev det ingen hälsoresa direkt, mest med tanke på att vi ju faktiskt befann oss på en ny plats och därmed var tvungna att ta pulsen på nattlivet. Vi hade hyrt stugor på en plats som byggt ett vattenland runt sina varma källor. Det fanns varmvattenmassage, typ kanoner av de slag som poliser använder för att skingra upplopp, där man kunde mjuka upp sina leder. Det fanns även ett antal pooler med

 olika temperaturer, tyvärr var ingen av dessa under 35 grader vilket var föga svalkande när solen stekte på som värst. 

Intressant pryl: Vi kom alltså fram runt 5-6 tiden på morgonen. Runt 7 gick vi till ett café för att äta frukost. Förutom några morgonpigga tonåringar så var caféet tomt sånär som på en grupp äldre herrar. De satt och kedjerökte, drack kaffe och höll lite uppsikt på omgivningen. En av oss frågade Andrés om det var såhär folk gjorde; träffades före jobbet för att prata lite och sen skiljas åt. Nej nej, det här ÄR deras jobb, svarade han. ...? Jo, tydligen har de tagit på sig uppgiften att ha koll på vad som händer. De sitter på ett café, sedan går de en runda kring staden för att uppdatera sig om vad som pågår. Då och då kommer folk fram till någon av dem för att fråga om någonting, vadsomhelst, och då vet dessa herrar svaret på frågorna. De vet allt. Det de mot all förmodan inte vet, kommer de med en kvalificerad gissning eller övertygande förklaring till, som inte går att ifrågasätta. Gatukonsulter. Vilket vi faktiskt fick erfara ganska omgående: Någon timme efter frukosten, på väg ut till källområdet, stannade vi till vid en kiosk. Kioskägaren frågade om vi var "svenskarna". Vi hade fram till dess ännu inte talat med någon annan..