Efter föregående inlägg kände vi oss tvungna att slå näven i bordet och råda bot på de svettiga nätternas sömnlöshet. I Bolivia härjar för närvarande någon slags djungelfeber, och jag har utan större ansträngning kunnat känna sympati för de som drabbats.
Vi gick ut under en pågående eftermiddagsmonsun till en gigantisk stormarknad och körde ett halvtimmestest på samtliga fläktar de hade, alltifrån hydrokoptermotorer till sådana där löjliga plastpropellrar som lastbilschaufförer har i vindrutan. Vi köpte varsin på fot som nu kommer svalka oss i värmen. Jag träffade av en händelse på ett äldre svenskt par tidigare igår som upplyste mig om att ST-temperaturen (ni som läste förra inläggen vet vad det betyder) dagen innan hade nått upp i härliga 40 grader. Gött.
Vi har även hittat ett par ytterst prisvärda högtalare att förgylla grannsämjan med. Tvärs över korridoren bor en kornettälskande jazzfantast och vägg i vägg med denne någon som faktiskt på fullaste allvar tycker att ett distat dragspel låter bra. Vårt hus är därtill även lyhört, men så länge alla spelar det de själva tycker om på godtycklig volym så spelar det ju faktiskt ingen roll. Och om någon nu upplever vår smak som otrevlig - och då har jag ändå en väldigt öppen och, om än självutnämnd, respektfull musiksmak - så är de fria att överrösta oss. Eller snällt knacka på dörren och be oss sänka. Man kan alltid fråga, ett nej är det värsta man kan få.
Till detta svalkar vi oss med en kanna isig calimucho. För närvarande är det Doors som pumpas ut i Buenos Airesnatten. Jag såg igår att Ray Manzarek och Robby Kieger kommer hit i april för att hålla en recital. Självklart kan aldrig The Doors vara The Doors utan Jim, men i hans frånvaro vore det ändå ett fantastisk kompromiss att få lyssna till hans medmusikanters spelande.
fredag 20 februari 2009
torsdag 19 februari 2009
Puh...
Jag sitter med en isbit i munnen med förhoppningen att detta ska göra det lättare att andas. På TV visas temperaturen 31 grader, men med det enkla tilläggsparametern vid sidan om som här kallas ST. ST står för Sensación Térmica (vill jag minnas) och visar den faktiska temperatur vi upplever, då med avseende på luftfuktigheten. Denna ligger på 35.6 grader och kommer säkerligen att tillta under eftermiddagen.
Jag testade att stoppa in huvudet i frysen och det var jätteskönt. När jag tog ut detsamma var det som att gå in i en bastu.
De äventyr denna värme ger kommer om natten i form av galna och helt irrationella intensivdrömmar. Vi börjar varje dag med att utbyta upplevelser från den gångna natten och det är häpnadsväckande vad våra komplexa hjärnor hittar på då man kryddar dem med lite värme och andningssvårigheter. Pris ske Allah att ingen av oss lider utav astma. Det är även oklart om vår tvätt på balkongen torkar eller torkar luften.
"Om vi hade haft mindre saker i kylen hade jag seriöst försökt klättra in", konstaterade just Patrik och jag kan inte annat än instämma.
Som svensk har jag insett att man alltid får klaga på vädret. Vi är aldrig nöjda och om vi mot all förmodan är det så önskar vi att vi hade någon pryl som kunde användas vid ett annat väder och på så sätt gör vi oss olyckliga över det. När det är en kall vinter måste man skrapa bilen, om det är slask blir man sjuk och kan inte åka skridskor. Är det en någorlunda optimal vinter, låt oss säga -7 och blå himmel, ja då vore det ju ändå skönt att kunna åka till solen ett par veckor. För att inte tala om sommaren. Kan vi inte börja med att fastställa, inse och slutligen acceptera att vi inte bor i tropikerna, och att anledningen till att vi ens har två stranddagar per sommar är golfströmmen? Nej. Det borde ju vara som somrarna förr då man hade sol under hela sin semester och hade tid att göra allt man planerat, helt utan stress. Vilket skit att nån påhittig jävel uppfann sudoku, talböcker i mp3-format och portabla digitalteveboxar. Nu måste vi rationalisera eftersom dessa nya förströelser upptar tid som annars kunde läggas på minigolf eller halvtidsbråk i campingsemestern. Lösningen i form av sämre väder kan emellertid kompensera lite, eftersom vi nu inte har möjlighet att slösa bort viktig tid på stranden.
I vilket fall är det vidrigt varmt just nu..
Och oj, vad jag kommer få skit för det här inlägget med tanke på var jag befinner mig och min hektiska tillvaro. Men jag är ju svensk, och ska därför aldrig behöva bli nöjd. QED.
Jag testade att stoppa in huvudet i frysen och det var jätteskönt. När jag tog ut detsamma var det som att gå in i en bastu.
De äventyr denna värme ger kommer om natten i form av galna och helt irrationella intensivdrömmar. Vi börjar varje dag med att utbyta upplevelser från den gångna natten och det är häpnadsväckande vad våra komplexa hjärnor hittar på då man kryddar dem med lite värme och andningssvårigheter. Pris ske Allah att ingen av oss lider utav astma. Det är även oklart om vår tvätt på balkongen torkar eller torkar luften.
"Om vi hade haft mindre saker i kylen hade jag seriöst försökt klättra in", konstaterade just Patrik och jag kan inte annat än instämma.
Som svensk har jag insett att man alltid får klaga på vädret. Vi är aldrig nöjda och om vi mot all förmodan är det så önskar vi att vi hade någon pryl som kunde användas vid ett annat väder och på så sätt gör vi oss olyckliga över det. När det är en kall vinter måste man skrapa bilen, om det är slask blir man sjuk och kan inte åka skridskor. Är det en någorlunda optimal vinter, låt oss säga -7 och blå himmel, ja då vore det ju ändå skönt att kunna åka till solen ett par veckor. För att inte tala om sommaren. Kan vi inte börja med att fastställa, inse och slutligen acceptera att vi inte bor i tropikerna, och att anledningen till att vi ens har två stranddagar per sommar är golfströmmen? Nej. Det borde ju vara som somrarna förr då man hade sol under hela sin semester och hade tid att göra allt man planerat, helt utan stress. Vilket skit att nån påhittig jävel uppfann sudoku, talböcker i mp3-format och portabla digitalteveboxar. Nu måste vi rationalisera eftersom dessa nya förströelser upptar tid som annars kunde läggas på minigolf eller halvtidsbråk i campingsemestern. Lösningen i form av sämre väder kan emellertid kompensera lite, eftersom vi nu inte har möjlighet att slösa bort viktig tid på stranden.
I vilket fall är det vidrigt varmt just nu..
Och oj, vad jag kommer få skit för det här inlägget med tanke på var jag befinner mig och min hektiska tillvaro. Men jag är ju svensk, och ska därför aldrig behöva bli nöjd. QED.
måndag 16 februari 2009
La cucaracha
Installerade och klara har vi nu börjat göra oss hemmastadda i vår nya lägenhet. Jag hade tillbringat lite drygt två veckor med att leta omkring efter en möjlig agentur som inte gjort det till sin mission att blåsa "rika" västerlänningar (hey, det pågår faktiskt en finanskris i resten av världen just nu, inte bara i Argentina).
Jag kom i kontakt med en härligt herre vid namn Don Pablo Picasso, vilken tog mig på en tur runt staden för att visa några av sina klienters lägenheter. Emellertid - vilket namnet nästan osar - visade han sig vara något av en fifflare, så jag lät honom på ett artigt men bestämt sätt leta andra stackare att snärja.
Nåväl, efarenheten blev i vilket fall att det tydligen inte går att hitta tillfälliga lösningar till argentinapriser så jag kontaktade min gamla agentur, vilken drivs av ett härligt gammalt par med glad uppsyn. Samma eftermiddag fick jag se denna som vi nu bor i, och insåg att den var riktigt bra! Ingen internetuppkoppling dock, men det håller vi på och ordnar.
Hm. Nu marginaliserade jag ner Patrik så han hamnade efter redogörelsen av tak-över-huvudet-issuen. Jag tror visserligen inte att han läser min blogg just nu då han sitter här bredvid och faktiskt är med och upplever det jag redogör för. Ursäkt på förhand om du läser det här.
Vi har tillbringat ett par relativt lugna dagar här sedan Patrik anlände i onsdags. Jag har agerat guide - ni som varit med om det tidigare vet att det är med skräckblandad förtjusning man låter mitt lokalsinne styra - och vi har vandrat omkring och svettats i högsommarvärmen.
Vi har även provat på den härliga hemleveransen av matvaror då vi storhandlade. Underbart att kunna fylla vagnen med enbart tunga saker och sedan promenera hem med händena i fickorna för att därefter få allt levererat till dörren en timme senare. Mer sådant.
Och idag hade vi en jättestor kackerlacka i köket. Jag var ungefär lika rädd som ett barn som konfronteras med jultomten för första gången. Fast därtill väldigt äcklad. Jag gav honom en rapp snärt med tvbilagan och därefter blev det lugnt. Självklart redoggjorde jag min heroiska insats för portvakten och han verkade faktiskt ganska imponerad. Samtidigt lugnade han mig med att berätta att extermitören kommer en gång per månad för att röja ohyra och att det här nog rört sig om en klipsk rackare som slunkit förbi.
Vi har valt kurser till den kommande terminen. Jag kör stenhårt på nationalekonomikurser med finansinriktning. Hittade en intressant som handlar om riskberäkning, vilket känns rätt i tiden. Ni kan räkna med att jag, om ett par år, kommer sitta och berätta vad som skulle gjorts bättre och hur vi ska kunna undvika ännu en kris. Tills dess.....
Jag kom i kontakt med en härligt herre vid namn Don Pablo Picasso, vilken tog mig på en tur runt staden för att visa några av sina klienters lägenheter. Emellertid - vilket namnet nästan osar - visade han sig vara något av en fifflare, så jag lät honom på ett artigt men bestämt sätt leta andra stackare att snärja.
Nåväl, efarenheten blev i vilket fall att det tydligen inte går att hitta tillfälliga lösningar till argentinapriser så jag kontaktade min gamla agentur, vilken drivs av ett härligt gammalt par med glad uppsyn. Samma eftermiddag fick jag se denna som vi nu bor i, och insåg att den var riktigt bra! Ingen internetuppkoppling dock, men det håller vi på och ordnar.
Hm. Nu marginaliserade jag ner Patrik så han hamnade efter redogörelsen av tak-över-huvudet-issuen. Jag tror visserligen inte att han läser min blogg just nu då han sitter här bredvid och faktiskt är med och upplever det jag redogör för. Ursäkt på förhand om du läser det här.
Vi har tillbringat ett par relativt lugna dagar här sedan Patrik anlände i onsdags. Jag har agerat guide - ni som varit med om det tidigare vet att det är med skräckblandad förtjusning man låter mitt lokalsinne styra - och vi har vandrat omkring och svettats i högsommarvärmen.
Vi har även provat på den härliga hemleveransen av matvaror då vi storhandlade. Underbart att kunna fylla vagnen med enbart tunga saker och sedan promenera hem med händena i fickorna för att därefter få allt levererat till dörren en timme senare. Mer sådant.
Och idag hade vi en jättestor kackerlacka i köket. Jag var ungefär lika rädd som ett barn som konfronteras med jultomten för första gången. Fast därtill väldigt äcklad. Jag gav honom en rapp snärt med tvbilagan och därefter blev det lugnt. Självklart redoggjorde jag min heroiska insats för portvakten och han verkade faktiskt ganska imponerad. Samtidigt lugnade han mig med att berätta att extermitören kommer en gång per månad för att röja ohyra och att det här nog rört sig om en klipsk rackare som slunkit förbi.
Vi har valt kurser till den kommande terminen. Jag kör stenhårt på nationalekonomikurser med finansinriktning. Hittade en intressant som handlar om riskberäkning, vilket känns rätt i tiden. Ni kan räkna med att jag, om ett par år, kommer sitta och berätta vad som skulle gjorts bättre och hur vi ska kunna undvika ännu en kris. Tills dess.....
söndag 1 februari 2009
Halvtid
Jag sitter, som tillfälligt inneboende, i mina kära vänner Marias och Bellas lägenhet och samlar tankarna från de senaste veckornas farande. Sol och bad, arbete och nytt år och nu senast besök hemifrån sverige. I min hand har jag en påse Haribonappar och vid min sida står ett öppnat knäckebrödpaket, och datorn låter mig lyssna på svensk webbradio.
(Inledning klar, nu följer huvudstycket och därefter avslutning. En strukturens mästare bör följa någon slags modell och jag valde en tredelad, men kronologin kommer eventuellt hålla en mindre rak form då detta bör göra läsningen mer intressant. Låtom oss se.)
Mamma, Mike, Isak och Carro for hem till det glädjerika norden i fredags eftermiddag efter två veckors vistelse här i Argentina och Brasilien. Buenos Aires har varit en slumrande björn, så vi passade på att sälla oss till turiststråkens La Boca, Tangoföreställningarnas San Telmo, shoppingens Palermo och det vattniga Rio de la platadeltats Tigre. Det jag upptäckte till min förtjusning är att mitt lokalsinne förbättrats något de senaste månaderna och att jag inte alls är helt förlorad. BA är i och för sig en hyfsat välplanerad stad så man brukar i slutändan hamna rätt, men vi kom för det mesta fram utan längre fördröjningar.
Vi tog morgonflyget till Missiones för att besöka de berömda vattenfallen. Ett meck med transport ledde oss till slut över gränsen till Brasilien, där vi valt att hysa in oss under dessa dagar. Jag behövde varken muta, ljuga eller gråta för att få en ny stämpel i mitt pass trots att mitt visum gått ut, så där kom min första seger mot det evinnerliga pseudoorganiserade kaos som råder.
Iguazu. Vilken vy! Vatten kommer alltid att vara vatten, men hemligheten verkar vara att samla tillräckligt mycket på en plats och därefter låta det flöda med stor kraft från hög höjd. Och att därefter sätta sig i en båt som med hög hastighet fräser rakt in i fallet. Under vår bergstur i Mendoza såg vi visserligen rinnande floder smältvatten som kröp sig nerför sluttningarna, men dessa gick inte på långa vägar att placera som en naturens nyck efter att ha upplevt de spontana regnbågsbildningar som uppstår då en stänkande kaskad av vatten med ett muller låter sig brytas av solens starka ljus. Piloten på flyget tillbaka gav oss även tillfället att se hela spektaklet från ovan, då han inledde återflygningen med ett par vändor över fallen till oss och våra medresenärers stora förtjusning. Jag hade varnats för att det skulle råda en outhärdlig hetta under denna period, men det var inte på långa vägar så att vi plågades, varken av värmen eller av de påstådda mygg som skulle förpesta djungelbesökarna.
Så till en lyxfärd i buss. Såhär i efterhand insåg vi, frånräknat den nämnda fördelen med att flyga, att långfärd i buss faktiskt inte alls är fel, även om det rör sig om en tripp på många timmar. Vi hade visserligen valt att åka den något dyrare lyxkategorin, vilket nog påverkar upplevelsen avsevärt. Man tilldelas dagstidning tillsammans med aperitivo, därefter varmrätt och efterrätt och avslutningsvis kaffe med avec (i glas, inte plastmugg!). Samt en gosig filt att värma sig med då AC:n kyler fötterna frampå småtimmarna.
Vi anlände till Mendoza på morgonen, promenerade till gatan vårt hotell skulle ligga på och insåg att det faktiskt existerade två gator med samma namn och att vi, med Murphy's lag som förklarande hjälp, självklart valt fel. Nemas problemas. Vi kom fram till slut och kunde njuta av en översockrad frukostbuffé och pooldopp.
Som tidigare nämt for vi uppåt bergen på en dagsutflykt. Vi gjorde tyvärr misstaget att hyra en löjligt liten och intet förtroendeingivande bil, model japansk utan en nämnvärd motorkapacitet. Jag satt kallsvettandes med krampaktigt grepp kring dörrhandtaget (som om det skulle hjälpt vid ett fall på 200 meter) hela vägen upp, men kunde till slut slappna av och skåda kondorernas seglande i fjärran. Man inser - och här gör jag inga som helst anpråk på att vara originell - hur liten man egentligen är i världen då man korsar inledningen på en bergskedja och efter timtal märker hur man knappt rör sig och att det ständigt dyker upp nya snötäckta toppar och sluttningar. Läckert!
Dag tre gjorde vi utflykt till vångårdar och ett olivplantage. Olivplantaget var inte alltför intressant, man kunde med lite höftskott och logik själv listat ut hur den processen går till, och lägg till detta en ganska oinspirerande guide och där har ni det. Vingårdarna var däremot desto bättre, verkligen den idealiserade bilden av rankor och ekfat i ett brisfattigt och stillsamt landskap.
Vi avslutade som vi startade, med en restaurangmiddag i Buenos Aires. Vi var nöjda med upplevelserna, några perspektiv rikare och jag vill, utan att överdriva, djärvt påstå att vi alla vidgat våra språkkunskaper, om än var och en på sin egen nivå (detta något kryptiska hänvisar jag till storebrors förvärvande av spansk vokabulär).
Nu är det halvtid. Jag har sex månader Argentina i mig, och det återstår ganska precis lika mycket. Om en dryg månad sätter terminen igång och fram tills dess ska jag leta nytt boende, förbereda ankomsten av vänner, vårda nuvarande relationer och se till att hålla mina socialantropologiska vardagsstudier på en ständigt ökande nivå.
(Inledning klar, nu följer huvudstycket och därefter avslutning. En strukturens mästare bör följa någon slags modell och jag valde en tredelad, men kronologin kommer eventuellt hålla en mindre rak form då detta bör göra läsningen mer intressant. Låtom oss se.)
Mamma, Mike, Isak och Carro for hem till det glädjerika norden i fredags eftermiddag efter två veckors vistelse här i Argentina och Brasilien. Buenos Aires har varit en slumrande björn, så vi passade på att sälla oss till turiststråkens La Boca, Tangoföreställningarnas San Telmo, shoppingens Palermo och det vattniga Rio de la platadeltats Tigre. Det jag upptäckte till min förtjusning är att mitt lokalsinne förbättrats något de senaste månaderna och att jag inte alls är helt förlorad. BA är i och för sig en hyfsat välplanerad stad så man brukar i slutändan hamna rätt, men vi kom för det mesta fram utan längre fördröjningar.
Vi tog morgonflyget till Missiones för att besöka de berömda vattenfallen. Ett meck med transport ledde oss till slut över gränsen till Brasilien, där vi valt att hysa in oss under dessa dagar. Jag behövde varken muta, ljuga eller gråta för att få en ny stämpel i mitt pass trots att mitt visum gått ut, så där kom min första seger mot det evinnerliga pseudoorganiserade kaos som råder.
Iguazu. Vilken vy! Vatten kommer alltid att vara vatten, men hemligheten verkar vara att samla tillräckligt mycket på en plats och därefter låta det flöda med stor kraft från hög höjd. Och att därefter sätta sig i en båt som med hög hastighet fräser rakt in i fallet. Under vår bergstur i Mendoza såg vi visserligen rinnande floder smältvatten som kröp sig nerför sluttningarna, men dessa gick inte på långa vägar att placera som en naturens nyck efter att ha upplevt de spontana regnbågsbildningar som uppstår då en stänkande kaskad av vatten med ett muller låter sig brytas av solens starka ljus. Piloten på flyget tillbaka gav oss även tillfället att se hela spektaklet från ovan, då han inledde återflygningen med ett par vändor över fallen till oss och våra medresenärers stora förtjusning. Jag hade varnats för att det skulle råda en outhärdlig hetta under denna period, men det var inte på långa vägar så att vi plågades, varken av värmen eller av de påstådda mygg som skulle förpesta djungelbesökarna.
Så till en lyxfärd i buss. Såhär i efterhand insåg vi, frånräknat den nämnda fördelen med att flyga, att långfärd i buss faktiskt inte alls är fel, även om det rör sig om en tripp på många timmar. Vi hade visserligen valt att åka den något dyrare lyxkategorin, vilket nog påverkar upplevelsen avsevärt. Man tilldelas dagstidning tillsammans med aperitivo, därefter varmrätt och efterrätt och avslutningsvis kaffe med avec (i glas, inte plastmugg!). Samt en gosig filt att värma sig med då AC:n kyler fötterna frampå småtimmarna.
Vi anlände till Mendoza på morgonen, promenerade till gatan vårt hotell skulle ligga på och insåg att det faktiskt existerade två gator med samma namn och att vi, med Murphy's lag som förklarande hjälp, självklart valt fel. Nemas problemas. Vi kom fram till slut och kunde njuta av en översockrad frukostbuffé och pooldopp.
Som tidigare nämt for vi uppåt bergen på en dagsutflykt. Vi gjorde tyvärr misstaget att hyra en löjligt liten och intet förtroendeingivande bil, model japansk utan en nämnvärd motorkapacitet. Jag satt kallsvettandes med krampaktigt grepp kring dörrhandtaget (som om det skulle hjälpt vid ett fall på 200 meter) hela vägen upp, men kunde till slut slappna av och skåda kondorernas seglande i fjärran. Man inser - och här gör jag inga som helst anpråk på att vara originell - hur liten man egentligen är i världen då man korsar inledningen på en bergskedja och efter timtal märker hur man knappt rör sig och att det ständigt dyker upp nya snötäckta toppar och sluttningar. Läckert!
Dag tre gjorde vi utflykt till vångårdar och ett olivplantage. Olivplantaget var inte alltför intressant, man kunde med lite höftskott och logik själv listat ut hur den processen går till, och lägg till detta en ganska oinspirerande guide och där har ni det. Vingårdarna var däremot desto bättre, verkligen den idealiserade bilden av rankor och ekfat i ett brisfattigt och stillsamt landskap.
Vi avslutade som vi startade, med en restaurangmiddag i Buenos Aires. Vi var nöjda med upplevelserna, några perspektiv rikare och jag vill, utan att överdriva, djärvt påstå att vi alla vidgat våra språkkunskaper, om än var och en på sin egen nivå (detta något kryptiska hänvisar jag till storebrors förvärvande av spansk vokabulär).
Nu är det halvtid. Jag har sex månader Argentina i mig, och det återstår ganska precis lika mycket. Om en dryg månad sätter terminen igång och fram tills dess ska jag leta nytt boende, förbereda ankomsten av vänner, vårda nuvarande relationer och se till att hålla mina socialantropologiska vardagsstudier på en ständigt ökande nivå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)