The show must go on

Jag skriver ifrån en mysig söndagsstämning. I morgon är det av någon anledning helgdag, varför är det ingen som vet, men jag klagar inte. Samtidigt så finns det åtskilliga helgdagar här som vi inte har därhemma, till exampel Dia de la Raza, dvs Rasens dag. Jag frågade vilken ras eller varför man skulle fira, men det var det ingen som riktigt visste.

Om en liten stund ska jag över till Evan för att kopiera över bilder från fredagens fest. Vår Masquerade Ball blev en stor succé. I slutändan hade vi lyckats limma fjädrar och paljetter och snirklat glittriga mönster på cirka fyrtio masker, vilka till vår stora förtjusning blev mycket uppskattade. Det enda misstaget vi begick var att vara på tok för generösa med bålen. Av någon outgrundlig anledning var pöbeln extra törstig denna afton, jag vet ej om det var temat eller separationsångesten som framkallade denna iver, men hursomhelst så blev alla helt enkelt fulla. Riktigt fulla. Det viktiga är att alla samtidigt hade väldigt roligt, så från arrangörernas sida var det 100% lyckat. Det kommer emellertid att dröja innan jag ger mig på en sådan här tillställning igen, även om det faktiskt var värt varenda krona och sekund av förberedelse. Under de sista dagarna drabbades vi av överdriven inspiration; till exempel byggde vi av myggnät ett tak till terrassen, fyllde det med ballonger som släpptes ut vid nattens klimax; ett av rummen blev en lounge, där utspridda rosblad, röda ljus och kuddar erbjöd en alternativ - mer avslappnad - sida av festen. Min vision av en venetiansk afton uppfylldes helt. Ovan ser ni mig i min Harlequinskrud, tillsammans med Lucia, min kamrat i förberedelserna till denna fest. Nedanför står Evan i sin piratmask, hans flickvän dolores i matchande rödsilvriga mask samt Blanca, en annan kompis.

Det är - vilket jag påpekade i december, men eftersom min egen avfärd låg så långt fram så var det svårt att relatera till fullo - tråkigt när riktigt nära vänner beger sig, dels för att det påminner om min egen hemfärd, dels för att jag självklart inte gillar att den intre kretsen tunnas ut. Samtidigt så är det skönt att se hur folk rör på sig, aldrig stannar för länge på en plats utan hela tiden söker nya erfarenheter. Evan åker till Peru för att sätta igång ett volontärprojekt, vilket ni kan läsa om här: http://www.andesslopeswaterfall.com/. Jag skulle gärna ha deltagit, men tentor och lite annat komplicerar den möjligheten, även om det varit en väldigt spännande erfarenhet.

Nu åker solglasögon och trenchcoat på för en eftermiddagspromenad i höstsolen.
Fred min vänner