Noa blev i alla fall förvarnad

Jag är hemkommen efter helgens stora äventyr: en carnevalsinspirerad temafest ute på en ö i Rio de la Platas delta. Det var en kickstart på terminen för att få in nykomna såväl som gammalt folk i stämning i något som skulle kunna blivit sommarens härligaste solfest.
Det var 30 grader och växlande molnighet då vi anlände till Tigre för att därifrån ta båten ut till skådespelets plats. Redan en bit ut till sjöss ser vi grenformade blixtar i horisonten, åtföljda av apokalyptiska åskdån. Vi insåg att det oundvikliga vädermonstret skulle helga även oss med sin närvaro. Samtidigt så borde det passera förbi ganska snabbt. Sant och falskt. Det passerade, men storebror Undergången plöjde in senare på kvällen och tvang in oss under de fåtaliga tak som fanns tillhands - slumpmässigt nog över barerna, så det gick ingen nöd på oss. Stötvisa uppehåll gjorde det möjligt att tända enorma lägerbål, men det var ändå som att bygga korthus i en tornado då de ständigt släcktes, tillsammans med hoppet om att kunna sitta ner och mysa i gräset.
Då festen led mot sitt slut letade var och en upp en sovplats och natten förflöt under viss huttrande kyla. På morgonen gick jag ut för att välkomna den nya dagen, och då kom synen. Hela ön var täckt av brungrumligt sörjigt flodvatten; bryggan som tidigare vajat drygt 2 meter över vattenytan befann sig en halvmeter under; de olyckliga satar som lämnat persedlar på marken kunde med suckar plaska omkring och samla sina tillhörigheter. Och så vidare. Jag har aldrig sett på maken. Det var i vilket fall en riktigt kul tillställning och som så många gånger förr stiftades nya bekantskaper i vårt digra internationella nätverk.

Jag satt häromdagen med en god vän och diskuterade hur det kommer sig att argentinarna hela tiden luras och bluffar sig till saker och ting. Detta även i fall då det inte ens behövs. Olika teorier avfärdades innan vi till slut insåg att svaret legat framför oss hela tiden. Grunden till det moderna samhällets fifflande lades av nationalidolens insats i VM-kvartsfinalen 1986. "Guds Hand" visade en gång för alla att det går om man vill och man kommer undan med det; det finns något ädelt i att genom ett väl utfört fusk få sin vilja till lags.. Maradona är landets i alla kategorier största inspirationskälla och om han kan så måste väl vi andra åtminstone försöka? Vi går en ljus framtid till mötes. För att ge styrka åt teorin tänkte jag låta Machiavelli få dagens sista ord:
"Ty människorna tar nästan alltid den väg andra banat och i sina handlingar följer de andras förebild".