Förutom titeln på en härlig Deep Purplelåt så är det sammanfattningen på vår kollektiva sinnesstatus. Jag ska göra ett litet utlägg om detta så sätt er bekvämt.
De senaste veckorna har som tidigare nämnts, skolan varit stängd, även om jag fortfarande haft tentor kvar att plugga till. Emellertid så har det inte varit alltför mycket att göra, och eftersom vintern erbjudit relativt mellankalla dagar så har det inte varit alltför hög nivå på aktiviteter. Vi har sakta men säkert förfallit in i ett mer eller mindre vardagsdekadent leverne. Jag har utnyttjat hemkörningstjänster av mat av olika slag, men många gånger ryst då dörrklockan ringt och jag tvingats pallra mig nedför de tre trappor som leder till porten.
Olof berättade sedan häromdagen om hur han fick beskrivet för sig av förra årets Linköpningsstudenter som var här, vilka han spenderade halva juli tillsammans, om hur de upplevde vardagen. Jag sätter citationstecken, trots att jag inte vet ordagrant hur de formulerade sig.
"Ja, såhär nu den sista tiden så är det en maktkamp om vem som ska tvingas ta hissen ner och släppa in någon. Ofta den som är hungrigast."
"Fan, hemleverans är sjukt bekvämt, men det vore ju gött om de faktiskt kunde leverera ända vägen fram till min lägenhetsdörr."
Och så vidare.
Det är intressant att vi hamnat i exakt samma stämning. Intressant kanske inte är rätt ord utan snarare skrämmande.
Våra kamrater har utvecklat en sofistikerad strid om hur insläppandet går till. ETTAINTE, TVÅAINTE,TREAINTE, och så den fjärde stackaren som inte var med eller inte hörde åker på att klampa ner med nyckel. Det gick efter mycket svordomar och spe så långt att spelet utvecklades till det att den som kom sist, dvs "fyran", började vägra, och automatiskt blev det så att den tredje i samtliga fall blev den som fick masa sig upp. En spelteoretiker skulle kunna utvärdera hur den bästa taktik skulle se ut för att slippa dra strået till stacken. Jag vet vilken.
Ovanstående må låta fruktansvärt lättjefullt och föga samhällsförbättrande, och till viss del vill jag erkänna att jag skäms. Jag har ett par gånger gått ner 4-5 gånger på raken utan att klaga just för att bevisa för mig själv att jag är kapabel till självuppoffring.
Jag tänkte just börja på nästa avsnitt, men så skriver just Olof till mig på msn (jag flyttade in till honom i lördags då Patrik for hem, så vi sitter i två olika rum men med öppen dörr, dock för ansträngande att faktiskt prata med varandra), och jag citerar rakt av ord för ord "du ska vi hooka lite glass kanske?" jag svarar: "a varför inte?" och han avslutar med: "ta lite luft eller ska vi beställa?". Som sagt.
Idag skrev jag min sista tenta i matematik, filosofins motsvarighet till latin Jag fick den rättad direkt och blev godkänd så med dessa ord är mina studier i Argentina formellt avslutade. Nu återstår två veckor av goa dagar med vänner. Vi ska ta oss ut till floden någon dag och ha picknick; jag ska göra alla de kulturella aktiviteter jag inte hunnit med under mitt år här, samt njuta av blodiga och tjocka biffar.
Snart så ses vi igen, jag kommer bjuda in till någon slags mottagningstillställning väl hemma, mer om detta följer.
Chau!
tisdag 21 juli 2009
söndag 5 juli 2009
influensan fortsätter
Vår skola är nu stängd sedan i fredags. Detta gäller hela nästkommande veckan, därefter kommer tentorna att återupptas igen. Lite komplicerat blir det i och med att ett helt drös ackumuleras denna vecka, men i och med att det är något av ett undantagstillstånd så har skolan diverse lösningar för oss utbytesstudenter, varav vissa har flygbiljetter hem tidigt. Bland annat så kan man eventuellt slippa de framflyttade finalproven om dessa skulle koincidera med hemresan.
Det är som sagt ett ganska stort utbrott av svininfluensa här nu med många insjuknade och antalet dödsfall växer. Problemet är bara att det skedde mitt under kongressens valperiod, vilket utnyttjades av oppositionen i något slags skrämselpropaganda i sin kampanj. Ungefär som att det skulle vara den sittande regeringens fel att en pandemi sprider sig, men politik fungerar väl så. Någon gång i höstas citerade jag Machiavelli här på min blogg, men det var väl kontentan av hur fursten skulle regera; med en sund dos av rädsla och ovisshet bland folket. Personligen finner jag detta ganska vidrigt, då siffror på insjuknade och avlidna kan variera från medie till medie beroende på politisk ställning hos respektive part. Samtidigt så ska man akta sig, jag skippar helt tunnelbanan, den känns äcklig i vanliga fall så nu är det som att dricka virus i gasform.
Det är i vilket fall inte som att folk ändrar väldigt mycket på sina vanor, man ser fortfarande fullt med folk på gator och torg, men större samlingar undviks av uppenbara skäl.
Igår firade vi amerikas nationaldag med långkokta ribs i ugn. Till efterrätt hade den enda amerikanske deltagaren bakat en tårta med stjärnbestrött banér. Helt fantastisk middag.
Idag gick jag upp hyfsat tidigt för att ta mig runt stan för att delta i en fotografering för ett onlinemagasin, ett riktigt pajastema med mode som de flesta födda före 1970 har svårt att förstå. Visserligen förstår jag mig inte riktigt på de mode som försiggicks back in the days så det är dubbelriktat. Emellertid börjar jag märka nu då mitt första kvartssekel så omsider fullbordas inom ett par veckor, att jag inte alls förstår mig på "dagens ungdom" i varje enskilt fall. Så ja, vad är slutsatsen? Ingen alls om jag ska vara ärlig.
Det är som sagt ett ganska stort utbrott av svininfluensa här nu med många insjuknade och antalet dödsfall växer. Problemet är bara att det skedde mitt under kongressens valperiod, vilket utnyttjades av oppositionen i något slags skrämselpropaganda i sin kampanj. Ungefär som att det skulle vara den sittande regeringens fel att en pandemi sprider sig, men politik fungerar väl så. Någon gång i höstas citerade jag Machiavelli här på min blogg, men det var väl kontentan av hur fursten skulle regera; med en sund dos av rädsla och ovisshet bland folket. Personligen finner jag detta ganska vidrigt, då siffror på insjuknade och avlidna kan variera från medie till medie beroende på politisk ställning hos respektive part. Samtidigt så ska man akta sig, jag skippar helt tunnelbanan, den känns äcklig i vanliga fall så nu är det som att dricka virus i gasform.
Det är i vilket fall inte som att folk ändrar väldigt mycket på sina vanor, man ser fortfarande fullt med folk på gator och torg, men större samlingar undviks av uppenbara skäl.
Igår firade vi amerikas nationaldag med långkokta ribs i ugn. Till efterrätt hade den enda amerikanske deltagaren bakat en tårta med stjärnbestrött banér. Helt fantastisk middag.
Idag gick jag upp hyfsat tidigt för att ta mig runt stan för att delta i en fotografering för ett onlinemagasin, ett riktigt pajastema med mode som de flesta födda före 1970 har svårt att förstå. Visserligen förstår jag mig inte riktigt på de mode som försiggicks back in the days så det är dubbelriktat. Emellertid börjar jag märka nu då mitt första kvartssekel så omsider fullbordas inom ett par veckor, att jag inte alls förstår mig på "dagens ungdom" i varje enskilt fall. Så ja, vad är slutsatsen? Ingen alls om jag ska vara ärlig.
söndag 14 juni 2009
The show must go on
Jag skriver ifrån en mysig söndagsstämning. I morgon är det av någon anledning helgdag, varför är det ingen som vet, men jag klagar inte. Samtidigt så finns det åtskilliga helgdagar här som vi inte har därhemma, till exampel Dia de la Raza, dvs Rasens dag. Jag frågade vilken ras eller varför man skulle fira, men det var det ingen som riktigt visste.
Om en liten stund ska jag över till Evan för att kopiera över bilder från fredagens fest. Vår Masquerade Ball blev en stor succé. I slutändan hade vi lyckats limma fjädrar och paljetter och snirklat glittriga mönster på cirka fyrtio masker, vilka till vår stora förtjusning blev mycket uppskattade. Det enda misstaget vi begick var att vara på tok för generösa med bålen. Av någon outgrundlig anledning var pöbeln extra törstig denna afton, jag vet ej om det var temat eller separationsångesten som framkallade denna iver, men hursomhelst så blev alla helt enkelt fulla. Riktigt fulla. Det viktiga är att alla samtidigt hade väldigt roligt, så från arrangörernas sida var det 100% lyckat. Det kommer emellertid att dröja innan jag ger mig på en sådan här tillställning igen, även om det faktiskt var värt varenda krona och sekund av förberedelse. Under de sista dagarna drabbades vi av överdriven inspiration; till exempel byggde vi av myggnät ett tak till terrassen, fyllde det med ballonger som släpptes ut vid nattens klimax; ett av rummen blev en lounge, där utspridda rosblad, röda ljus och kuddar erbjöd en alternativ - mer avslappnad - sida av festen. Min vision av en venetiansk
afton uppfylldes helt. 
Ovan ser ni mig i min Harlequinskrud, tillsammans med Lucia, min kamrat i förberedelserna till denna fest. Nedanför står Evan i sin piratmask, hans flickvän dolores i matchande rödsilvriga mask samt Blanca, en annan kompis.
Det är - vilket jag påpekade i december, men eftersom min egen avfärd låg så långt fram så var det svårt att relatera till fullo - tråkigt när riktigt nära vänner beger sig, dels för att det påminner om min egen hemfärd, dels för att jag självklart inte gillar att den intre kretsen tunnas ut. Samtidigt så är det skönt att se hur folk rör på sig, aldrig stannar för länge på en plats utan hela tiden söker nya erfarenheter. Evan åker till Peru för att sätta igång ett volontärprojekt, vilket ni kan läsa om här: http://www.andesslopeswaterfall.com/. Jag skulle gärna ha deltagit, men tentor och lite annat komplicerar den möjligheten, även om det varit en väldigt spännande erfarenhet.
Nu åker solglasögon och trenchcoat på för en eftermiddagspromenad i höstsolen.
Fred min vänner
Om en liten stund ska jag över till Evan för att kopiera över bilder från fredagens fest. Vår Masquerade Ball blev en stor succé. I slutändan hade vi lyckats limma fjädrar och paljetter och snirklat glittriga mönster på cirka fyrtio masker, vilka till vår stora förtjusning blev mycket uppskattade. Det enda misstaget vi begick var att vara på tok för generösa med bålen. Av någon outgrundlig anledning var pöbeln extra törstig denna afton, jag vet ej om det var temat eller separationsångesten som framkallade denna iver, men hursomhelst så blev alla helt enkelt fulla. Riktigt fulla. Det viktiga är att alla samtidigt hade väldigt roligt, så från arrangörernas sida var det 100% lyckat. Det kommer emellertid att dröja innan jag ger mig på en sådan här tillställning igen, även om det faktiskt var värt varenda krona och sekund av förberedelse. Under de sista dagarna drabbades vi av överdriven inspiration; till exempel byggde vi av myggnät ett tak till terrassen, fyllde det med ballonger som släpptes ut vid nattens klimax; ett av rummen blev en lounge, där utspridda rosblad, röda ljus och kuddar erbjöd en alternativ - mer avslappnad - sida av festen. Min vision av en venetiansk
afton uppfylldes helt. 
Ovan ser ni mig i min Harlequinskrud, tillsammans med Lucia, min kamrat i förberedelserna till denna fest. Nedanför står Evan i sin piratmask, hans flickvän dolores i matchande rödsilvriga mask samt Blanca, en annan kompis.
Det är - vilket jag påpekade i december, men eftersom min egen avfärd låg så långt fram så var det svårt att relatera till fullo - tråkigt när riktigt nära vänner beger sig, dels för att det påminner om min egen hemfärd, dels för att jag självklart inte gillar att den intre kretsen tunnas ut. Samtidigt så är det skönt att se hur folk rör på sig, aldrig stannar för länge på en plats utan hela tiden söker nya erfarenheter. Evan åker till Peru för att sätta igång ett volontärprojekt, vilket ni kan läsa om här: http://www.andesslopeswaterfall.com/. Jag skulle gärna ha deltagit, men tentor och lite annat komplicerar den möjligheten, även om det varit en väldigt spännande erfarenhet.
Nu åker solglasögon och trenchcoat på för en eftermiddagspromenad i höstsolen.
Fred min vänner
tisdag 2 juni 2009
Fantomen
I fredags var jag på operan och såg den argentinska versionen av Fantomen på Operan. Det var en fantastisk föreställning även om vissa delar inte var med, vilket väl är brukligt vid olika uppsättningar av dessa verk. Att sångerna var på spanska var inte heller något direkt problem, då det inte handlar om världens mest komplexa historia. Jag hade självklart värmt upp en vecka med den engelska versionen på hög volym, mest för att nå den höga stämning av förväntan då operaaftonen sålunda nalkades. Sedan gillar jag att få klä mig fint och att rakryggat bocka åt herren som säljer program.
I lördags hade vi avskedsmiddag för Patriks flickvän Anna, som for hem till det somriga Sverige i måndags. Vi var på en restaurang vid namn Kansas och där vill jag höja en hög flagg för er som någon gång i framtiden planerar ett Buenos Airesbesök. Maten var av amerikansk stil, men glöm Hard Rock Café och TGI friday, det här var helt makalöst. Och portionerna, ej av denna värld. Vi fick utmärkt service och slutnotan landade på lite drygt 100 kr per person, och då vill jag påpeka att restaurangen är såpass populär att vi fick vänta i en och en halv timme för att få bord och att det då vi gick, en halvtimme före midnatt, fortfarande stod bilar i kö till parkeringen.
Nu i dagarna håller jag på och knåpar inför årets fest som äger rum nästa fredag, dagarna innan vår käre vän Evans avfärd. Det är ett tema jag under flera år velat få till stånd, men av resurs- och inspirationsbrist (från mina medmänniskor) ej lyckats med. Festen heter Masquerade, och som namnet antyder så rör det sig om en utklädnadsfest, här med venetianskt tema. Igår var jag ut och handlade ett trettiotal masker och fjädrar, paljetter, glitter och övrigt bling för att festa till de mindre begåvade maskerna. Här finns allt ifrån glada guldmasker till sammetsklädda långnästa korpmasker; porslinskimrande och fjäderbeklädda kreationer samt de obligatoriska Commedia dell'Arte-karaktärerna. Jag tänker inte ännu avslöja min egen dräkt, i sinom tid kommer även den att få se dagens (nattens) ljus.. Jag har gjort mitt bästa för att krydda inbjudan med den mystik den förtjänar, och ni får en förhandstitt då den egentligen inte går ut förrän i morgon:
A night to say our last farewell
We'll meet again I'm sure to tell
The theme for tonight is somewhat dark
Though we'll provide the perfect spark:
A mask unique for all of you
So wear some dark we won't see through
Charade, my stranger, who do you find?
this is your night to mess around
and this night, I say, will never fade
welcome to our Masquerade
Fortsättning följer....
I lördags hade vi avskedsmiddag för Patriks flickvän Anna, som for hem till det somriga Sverige i måndags. Vi var på en restaurang vid namn Kansas och där vill jag höja en hög flagg för er som någon gång i framtiden planerar ett Buenos Airesbesök. Maten var av amerikansk stil, men glöm Hard Rock Café och TGI friday, det här var helt makalöst. Och portionerna, ej av denna värld. Vi fick utmärkt service och slutnotan landade på lite drygt 100 kr per person, och då vill jag påpeka att restaurangen är såpass populär att vi fick vänta i en och en halv timme för att få bord och att det då vi gick, en halvtimme före midnatt, fortfarande stod bilar i kö till parkeringen.
Nu i dagarna håller jag på och knåpar inför årets fest som äger rum nästa fredag, dagarna innan vår käre vän Evans avfärd. Det är ett tema jag under flera år velat få till stånd, men av resurs- och inspirationsbrist (från mina medmänniskor) ej lyckats med. Festen heter Masquerade, och som namnet antyder så rör det sig om en utklädnadsfest, här med venetianskt tema. Igår var jag ut och handlade ett trettiotal masker och fjädrar, paljetter, glitter och övrigt bling för att festa till de mindre begåvade maskerna. Här finns allt ifrån glada guldmasker till sammetsklädda långnästa korpmasker; porslinskimrande och fjäderbeklädda kreationer samt de obligatoriska Commedia dell'Arte-karaktärerna. Jag tänker inte ännu avslöja min egen dräkt, i sinom tid kommer även den att få se dagens (nattens) ljus.. Jag har gjort mitt bästa för att krydda inbjudan med den mystik den förtjänar, och ni får en förhandstitt då den egentligen inte går ut förrän i morgon:
A night to say our last farewell
We'll meet again I'm sure to tell
The theme for tonight is somewhat dark
Though we'll provide the perfect spark:
A mask unique for all of you
So wear some dark we won't see through
Charade, my stranger, who do you find?
this is your night to mess around
and this night, I say, will never fade
welcome to our Masquerade
Fortsättning följer....
tisdag 26 maj 2009
Majrevolution
Den 25 maj i Nådens år 1810 fick de lokala nationalhjältarna i Buenos Aires nog och störtade den spanskutnämnda regeringen till förmån för sin första egna. Detta ska dock ej förväxlas med Dia de la Independencia, vilket inträffar den 9 juli, sex år senare. Emellertid var det avenyn med samma namn som i söndags spärrades av till förmån för den folkfest som inleder 200-årsfirandet av Majrevolutionen. För den uppmärksamme läsaren är det mycket riktigt inte förrän nästa år som det faktiskt 200-årsjubileet äger rum, men varför inte ha ett helt år av festligheter innan man låter kulmen nås?
Dimman låg tät över staden, regnmolnen hade ackumulerats så till den milda grad att de täckte luften från lägsta marknivå upp till stratosfären. Elektriciteten fick nackhåren att resa sig men vår revolutionära anda lät sig inte stoppas; vi måste ner och visa vårt deltagande. Konserten öppnades av den brasilianska percussiongruppen La Bomba de Tiempo, fortsatte med diverse mer eller mindre dåliga argentinska grupper innan det hela avslutades av den världkända electrotangogruppen Bajofondo. De bidrog med en stämningshöjande spelning, och för en gångs skull så kändes det som att eventorganisatörerna faktiskt lyckats. Ett tråkigt inslag var då vi märkte hur folk runt vår flank började röra sig bortåt med näsa och mun täckt i avsmak. Sekunder senare kände även vi en stickande känsla i närborrar och ögon, och jag mindes direkt tårgaskammaren i det militära, visserligen inte på långa vägar lika starkt, men likväl obehagligt. Vem som var ansvarig är oklart, antagligen missnöjda syndikalister och jag tänker inte uttala mig om deras ideologiska rättigheter till åtgärder av detta slag, men det var i vilket fall den enda plumpen i arrangemanget.
I utnyttjade vi helgdagen till att ta en bussfärd till utkanten av staden och gick på den folkloremarknad i de gamla slaktkvarteren vid namn Mataderos. Där såldes hantverk och spelades musik, vi åt parilla och jag prövade på locro, den typiska 25e majmaträttet som värmer frusna kroppar, då denna dag traditionellt sett varit av det kallare slaget. Sedan började regnet och vi for hemåt. Idag är det krispigt kallt; helgens 25-30 grader har bytts mot det blygsamma 12, men solen är här. Nu ska jag gå till sömmerskan och hämta ut min jacka som hon förhoppningsvis har ordnat till.
Dimman låg tät över staden, regnmolnen hade ackumulerats så till den milda grad att de täckte luften från lägsta marknivå upp till stratosfären. Elektriciteten fick nackhåren att resa sig men vår revolutionära anda lät sig inte stoppas; vi måste ner och visa vårt deltagande. Konserten öppnades av den brasilianska percussiongruppen La Bomba de Tiempo, fortsatte med diverse mer eller mindre dåliga argentinska grupper innan det hela avslutades av den världkända electrotangogruppen Bajofondo. De bidrog med en stämningshöjande spelning, och för en gångs skull så kändes det som att eventorganisatörerna faktiskt lyckats. Ett tråkigt inslag var då vi märkte hur folk runt vår flank började röra sig bortåt med näsa och mun täckt i avsmak. Sekunder senare kände även vi en stickande känsla i närborrar och ögon, och jag mindes direkt tårgaskammaren i det militära, visserligen inte på långa vägar lika starkt, men likväl obehagligt. Vem som var ansvarig är oklart, antagligen missnöjda syndikalister och jag tänker inte uttala mig om deras ideologiska rättigheter till åtgärder av detta slag, men det var i vilket fall den enda plumpen i arrangemanget.
I utnyttjade vi helgdagen till att ta en bussfärd till utkanten av staden och gick på den folkloremarknad i de gamla slaktkvarteren vid namn Mataderos. Där såldes hantverk och spelades musik, vi åt parilla och jag prövade på locro, den typiska 25e majmaträttet som värmer frusna kroppar, då denna dag traditionellt sett varit av det kallare slaget. Sedan började regnet och vi for hemåt. Idag är det krispigt kallt; helgens 25-30 grader har bytts mot det blygsamma 12, men solen är här. Nu ska jag gå till sömmerskan och hämta ut min jacka som hon förhoppningsvis har ordnat till.
måndag 18 maj 2009
Bränt
Att koka ris på en gasspis är för mig fortfarande en gåta. Till viss del beror det på att den briljante ingenjör som konstruerat vår spis gjort samtliga tre plattor i samma (extra stora) storlek, så hur man än vrider ner så är det ändå svetsstyrka på lågorna. Förutom själva riset så lyckades det bubblande risvattnet bränna fast på kastrullens sida, efterlämnandes en svart hinna av bränd stärkelse. Det är överhuvudtaget svårt att laga någonting med precision, och för er som följer min blogg så har jag vid upprepade tillfällen poängterat att den argentinska modellen är mas o menos, likaså kokskonsten. Du får höfta lite, bli det bra så kan du vara lycklig, men för det mesta så blir det halvdant. Om du ska baka socker- eller tigerkaka och förpackningen säger 225˚, tänd eld i ugnen och vänta ett tag tills du med fingret kan känna att det är typ varmt nog. Kakan kommer i vilket fall att brännas i botten, gör dig inga illusioner.
Om du ska koka spaghetti och gör som vanligt, dvs, när vattnet kokar lägger man i pinnarna och låter vattnets kraft mjuka upp strukturen så de ringlar ihop sig efter nån minut i det av saltflingor tempererade vattnet, glöm det. Om du inte trycker ner dina spaghetti fort som tusan ner i vattnet kommer den omgivande hettan från runtom kastrullen att bränna sönder dem och göra dem svarta. Samtidigt, om du trycker pastan mot kastrullbotten eller är distraherad från köket en minut så kommer den brännas fast.
Du beskådar ditt fiasko och med en suck sneglar du mot kylskåpsdörren, ser att kinarestaurangen ett kvarter bort ger dig en löjligt stor portion mat för motsvarande 25 kronor, levererad till din dörr inom 20 minuter, och du känner att det faktiskt finns större problem i livet.
Jag åt faktiskt mitt ris och om man tar bort de svarta så var det inget fel alls på det.
Om du ska koka spaghetti och gör som vanligt, dvs, när vattnet kokar lägger man i pinnarna och låter vattnets kraft mjuka upp strukturen så de ringlar ihop sig efter nån minut i det av saltflingor tempererade vattnet, glöm det. Om du inte trycker ner dina spaghetti fort som tusan ner i vattnet kommer den omgivande hettan från runtom kastrullen att bränna sönder dem och göra dem svarta. Samtidigt, om du trycker pastan mot kastrullbotten eller är distraherad från köket en minut så kommer den brännas fast.
Du beskådar ditt fiasko och med en suck sneglar du mot kylskåpsdörren, ser att kinarestaurangen ett kvarter bort ger dig en löjligt stor portion mat för motsvarande 25 kronor, levererad till din dörr inom 20 minuter, och du känner att det faktiskt finns större problem i livet.
Jag åt faktiskt mitt ris och om man tar bort de svarta så var det inget fel alls på det.
lördag 2 maj 2009
Walking Blues
Mitt i tentamenstider så håller jag på och lär mig spela munspel. Det är vansinnigt svårt, framför allt att hålla sig vid liv, då det förutsätts en simultanförmåga att andas samtidigt som man spelar.. Men eftersom själva andningen är något av det centrala så blir det ganska många fula toner då oavsiktliga livsuppehållande luftströmmar passerar genom resonanskammaren, varvade med melodiska sådana.
Denna vecka hade jag två tentor; den första var i internationell finans och den andra i makroekonomi. Båda ska ha gått vägen, även om jag har högst förväntningar på den sistnämnda. Igår var det första maj, och på eftermiddagen dagen innan gick proletariatets kämpar ut på avenida 9 de Julio och manifesterade. Uppemot 100 000 människor fyllde denna gigant av avenyer och det var häpnadsväckande att se från avstånd. Igår kväll hade vi asado på en kamrats terass och vi märkte att hösten nu annalkas. Scarves och murriga tröjor värmer numera våra arma kroppar, vilka tidigare kokat i sommarnätternas fläktar.
Nästkommande vecka har jag tre tentor till, och därefter går vi in i fas två av denna termin.
Vi har ännu inte haft bekräftade fall av den grisiga influensa som terroriserar världen. Jag följer medier och ser att de drar sin beskärda del i panikskapandet. Aftonbladet är sällan sena med att hetsa fram rubriker ur tomma intet (vi har ju alla till exempel läst om hur 'Kalle', 16 år, fick "Semestern förstörd" då resebolaget glömt hans mellannamn i hotellregistreringen), men nu har även Dagens Nyheters krönikörer börjat spekulera i hur den pandemiska ovissheten bör beaktas samt hur alla därför bör bunkra upp med lager av medicin och konservmat för att härda ut den nya digerdöd som står för dörren. Visserligen finns det en uppenbar anledning till fasa, men det vore ändå bäst för den allmänna psykiska hälsan om spekulationer från självutnämnda experter faktiskt kunde bytas ut mot de konkreta - om än för närvarande bristfälliga - fakta som faktiskt finns till hands.
Denna vecka hade jag två tentor; den första var i internationell finans och den andra i makroekonomi. Båda ska ha gått vägen, även om jag har högst förväntningar på den sistnämnda. Igår var det första maj, och på eftermiddagen dagen innan gick proletariatets kämpar ut på avenida 9 de Julio och manifesterade. Uppemot 100 000 människor fyllde denna gigant av avenyer och det var häpnadsväckande att se från avstånd. Igår kväll hade vi asado på en kamrats terass och vi märkte att hösten nu annalkas. Scarves och murriga tröjor värmer numera våra arma kroppar, vilka tidigare kokat i sommarnätternas fläktar.
Nästkommande vecka har jag tre tentor till, och därefter går vi in i fas två av denna termin.
Vi har ännu inte haft bekräftade fall av den grisiga influensa som terroriserar världen. Jag följer medier och ser att de drar sin beskärda del i panikskapandet. Aftonbladet är sällan sena med att hetsa fram rubriker ur tomma intet (vi har ju alla till exempel läst om hur 'Kalle', 16 år, fick "Semestern förstörd" då resebolaget glömt hans mellannamn i hotellregistreringen), men nu har även Dagens Nyheters krönikörer börjat spekulera i hur den pandemiska ovissheten bör beaktas samt hur alla därför bör bunkra upp med lager av medicin och konservmat för att härda ut den nya digerdöd som står för dörren. Visserligen finns det en uppenbar anledning till fasa, men det vore ändå bäst för den allmänna psykiska hälsan om spekulationer från självutnämnda experter faktiskt kunde bytas ut mot de konkreta - om än för närvarande bristfälliga - fakta som faktiskt finns till hands.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)