Man's best friend

Mitt liv är numera komplett. Marcus går i gitarrtankar, Fredrik köpte sig en skateboard igår. Och jag, jag investerade 60 pesos i en pastamaskin. Det tog mig ungefär en timme av botaniserande i diverse husgerådsbutik, men i slutändan var det Carrefour Home som sålde mig frälsning i form av denna gnistrande apparat vars kromade detaljer lyser upp tillvaron. 

Inkörningen gick bra, jag bör dock resa ett varningens finger för att det är en ganska tidskrävande hobby, särskilt om man tagit sig vatten över huvudet och bjudit 8 personer på middag. Förkunskapen bestod i den enda matlagningslektion jag tog i Florens, under vilken vi lärde oss lite olika pastakreationer. Tillsammans med Amanda (en italienska som dock aldrig i sitt liv hade bakat varken spaghetti eller fusilli. Ganska intressant när hon kommer hem och får berätta att hon lärde sig att laga sin nationalrätt utav en svensk herre i Argentina) lyckades jag efter 2 timmar få ihop något som inte helt och hållet påminde om någonting totalt olikt pasta.

Nedan följer en ganska dyster historia, så om du som läser är på glatt humör och vill fortsätta vara det, så kan jag råda att du skippar denna del..

I torsdags ordnade vi våra studentvisum. Det var det i särklass mest omständiga jag varit med om. Inledningsvis: Brottsregisterutdragen vi fått innan hade skrivits av någon totalt inkompetent och sifferblind sopa som på något ofantligt korkat sätt lyckades kluddra fel siffror både i mitt och Fredriks dokument. Så där står vi på migrationsverket som fån och inser att dagen är förstörd. 

In i en taxi.

Till Ministerio de Justicia, där vi tränger oss fram till en dam som tydligen hade som enda jobb att rätta till sina kollegors misstag. På 30 minuter fick vi nya, trippelkollade papper.

In i en taxi till.

Tillbaka till Migraciones. Nu har klockan hunnit bli halv 11, så hela stället är fyllt av en halvsvettig migrationscoctail bestående av folk från alla världens olika hörn. Vi sitter och väntar. Får till slut komma fram och visa alla våra passkopior och allt är faktiskt i sin ordning nu, så en våg av lättnad sköljer över oss, nu är vi äntligen klara och kan få åka härifrån. 

Icke. Nu måste vi vänta tills visumen skrivits ut, vem som ska göra det är oklart, men vi får sätta oss i ett väntrum och vänta. En timme går. 2. 3. Jag räknar till 13 personer som har i uppgift att löpande ropa upp folk så att dessa kan komma fram och få sitt visum. Problemet är att ingenting händer. I snitt får en person varje tionde minut komma fram och bli utslussad. Resten av tiden går åt till att någon ibland reser från sin plats för att flytta en hög papper till en annan plats, hans kollega flyttar samma hög vidare till kopiatorn, och en hantverkare beslutar sig för att montera nya beslag på samtliga skrivbord med hjälp av en slagborr. När jag så nått den grad av ilska att jag faktiskt överväger att ställa till med en högljudd scen och ha sönder någonting dyrt, knackar Fredrik mig på axeln, pekar på en avgränsningsvägg vars glas reflekterar tjänstemännens dataskärmar. HARPAN!!! Jag har spelat det meningslösa spelet tillräckligt många gånger för att känna igen dess gröna bakgrund på mils avstånd. Hur är det möjligt, är mänskligheten inte på förhand dömd att bli sin egen undergång? Är det konstigt att landets ekonomi gång på gång styrs åt fel håll när dess administration ser ut såhär? Det märkliga är att ingen verkar bry sig om någonting alls. Förutom den som lägger patiens, så sitter övriga och slentriantittar på eftermiddagssåpan på någon statlig argentinsk tevekanal. Man blir så trött.

Klockan halv 4 fick vi våra visum, jag längtar verkligen till den dagen om sex månader då jag ska förnya det....

Sverige-Italien 1-0

Något märkligt sker. Man kunde tro att det skulle bli varmare med tiden, men det verkar endast bli kallare. I alla fall i vår lägenhet, där värmen av någon outgrundlig anledning helt lagt ner. Detta i kombination med att fönstren inte är alltför väl isolerade har medfört en isande kuling som sveper sig mellan rummen nattetid och lämnar ett spår av nedkylda luftrör och rinnande näsor efter sig.

Inte så kul va!!

Idag har vi varit på Ministerio de Justicia för att få intyg på att vi inte tidigare bedrivit någon form av organiserad, oorganiserad eller för den delen spontan brottslighet i Argentina. Detta, tillsammans med våra svenska intyg på att vi är mönstermedborgare, kommer förhoppningsvis ge oss vårt efterlängtade studentvisum. Inte helt otippat rådde det kaotisk ordning på ministeriet. Vi hade fått (inte tagit, utan damen i första luckan gav oss dem) varsin kölapp med nummer 750, och skylten stod på 620. Med en djup suck satt vi och väntade på vår tur, tills vi insåg att kösystemet inte alls byggde på nummerlapparna vi fått, utan på en helt vanlig djungelns-lagbaserad kö. Grymt. Det gick dock fortare än väntat, men nu har de mina fingeravtryck, så inga framtida synder kommer att gå ostraffade.

I övrigt så håller vi på och ta tag i skolan, framför allt litteraturen till vissa kurser som inte är alltför lätt att finna. Kopieringsskydd anses inte riktigt som något okränkbart, tvärtom kopieras det hej vilt ur bibliotekets sortiment. Detta har dock inte gjort det lättare att faktiskt få tag på original, så nu är det en stor jakt på boklådor.

Häromdagen var det en nationernas kamp i fotboll. Mitt emellan helgens olika festligheter hittade vi en inomhusfotbollshall där en blodig strid, 5 man mot 5, Sverige vs Italien, avgjordes. Undertecknad måste blygsamt erkänna att han fick äran att avgöra kampen med ett välriktat skott. Tyvärr inser jag nu hur länge sedan det var jag drog på mig någon större fysisk ansträngning: hela kroppen värker. Det var lätt värt det, jag tror att samtliga fick blodad tand, så det verkar som att vi få ordna en nationernas serie på Korpennivå. Detta särskilt som några tyskar fick nys om tillställningen och utmanade vår svenska sparka-och-sprattlataktik med sin tyska maskin. Fortsättning följer...

Processen

Tacka vet jag Sverige! Trodde det skulle dröja längre men nu säger jag det så är det sagt. Nejdå, så illa det inte, men att mixa en svensk utbildning enligt våra standarder med de argentinska har lett till en del frustrerande strukturförändringar. För det första: Matematiken en ekonomistuderande får utstå här är helt gräslig. För alla er som varit på en blufföreläsning, ta det gånger 10, integrera med en ur konsumentsynpunkt optimal funktion med obegränsad tidsrymd diskonterat till det nuvärde som ger största nytta. På spanska. Blev det svårt så kan man alltid logaritmera. Logaritm, hur ser en sådan ut egentligen? 2 äpplen plus 2 till blir 4, men en  ln e^-äpple , hur ser en sådan ut, och framför allt hur konsumerar man den? 

Nästa led i problemet är att eftersom skolåret är omvänt här så hamnar vi i otakt med studenterna här, vilket gör det svårt att hitta kurser som inte är för avancerade eller bygger på en kurs som jag kommer att läsa nästa termin. 

Jag skippar för det tredje tror jag. Jag har faktiskt lyckas klippa och klistra i mitt schema och kommer att läsa bra kurser. Lite Kafkakänsla har det varit, men nu är allt under kontroll och vi blickar åter framåt emot en stundande het sommar.

Nu jublas det plötsligt i rummet bredvid, Marcus och Fredrik har just lyckas besegra CSN:s Kalla kriget-byråkrati och fått sina lån beviljade till slut, grattis till er båda!

Livsnjutning de luxe

Nu är första skolveckan avklarad och vi är något mindre förvirrade över hur terminen kommer att se ut. Det har varit inställda lektioner som visat sig vara framflyttade, lärare som egentligen inte är sjuka utan på semester samt listor som tett sig onödiga men visat sig vara livsviktiga.

Som synes är vi ett glatt gäng utbytesstudenter vid UCEMA. Det är en bra blandning av amerikaner, mexikaner, colombianer och så förstås svenskar.

Vi börjar bli bortskämda. Igår lämnade jag in min tvätt och fick den fräsch tillbaka ett par timmar senare för 10 pesos. Vi kopierade våra lägenhetsnycklar, vilket tog 5 minuter och kostade 6 pesos styck (man får tydligen kopiera nycklar hursomhelst, det var dessutom vår värd som föreslog att vi gjorde det om vi ville ha varsin uppsättning). Alla matställen, videobutiker och större supermarkets har hemkörning, vilket ytterligare kommer göra det svårt att inte lägga på sig åtminstone 10 kg midja.

Att den här staden har en vilopuls på 103 och ett blodtryck på 150/95 råder det ingen tvekan om. I torsdags skulle jag och Olof träffas över en kaffe, vilket slutade i en barrunda innan vi till slut faktiskt hittade en kaffe, vilken dock visade sig innehålla Tía Maria och annat gött. 

 

Gårdagskvällen (märkligt ord) blev en hit, ytterligare en kväll av mingel med utbytesstudenter innan vi begav oss ut. Visserligen var själva slutmålet inte någon höjdare, men som vanligt är det ju hemmafesterna som är de roligaste.

Köttets lustar

Nu har vi så gjort oss någorlunda hemmastadda i vår nya lägenhet i det sköna Recoleta. Fredagen bjöd på introduktion i skolan, vilken för övrigt verkar vara riktigt bra. Därefter har helgen tillägnats ett frossande i oxfilé och Malbec av sällan skådat slag. Den något rubbade dygnsrytmen i kombination med tidsskillnad har framkallat ett visst mått av total förvirring, men nu börjar vi anpassa oss till tillvaron.

Vår lägenhet går under öknamnet Lustiga huset av anledningar som kan sammanfattas:

- Alla elkontakter sitter löst/hänger fritt från väggen

- Den lustiga filuren Marcus fick kroppen elektrifierad av badrumsuttaget då han skulle föna håret. 

- Efter att proppen gått då Marcus fönat sig fick vi leka mörkerkurragömma med ficklampa i jakt på proppskåpet som lyste med sin frånvaro. Ett samtal till vår landlord ledde till en skattjakt som slutade bakom en tavla där han hade gömt proppskåpet.

- Ena sovrumsdörren får inte stängas om ingen befinner sig på insidan eftersom den bara har handtag på ena sidan.

- Alldeles nyss lossnade låset på badrumsdörren.

- Om man drar upp ena rullgardinen för högt så lossnar den.

Med andra ord är det en mycket lustig tillvaro, men ännu skrattar vi bara och kan inget annat än beundra Argentina för hennes små nycker.