Bränt

Att koka ris på en gasspis är för mig fortfarande en gåta. Till viss del beror det på att den briljante ingenjör som konstruerat vår spis gjort samtliga tre plattor i samma (extra stora) storlek, så hur man än vrider ner så är det ändå svetsstyrka på lågorna. Förutom själva riset så lyckades det bubblande risvattnet bränna fast på kastrullens sida, efterlämnandes en svart hinna av bränd stärkelse. Det är överhuvudtaget svårt att laga någonting med precision, och för er som följer min blogg så har jag vid upprepade tillfällen poängterat att den argentinska modellen är mas o menos, likaså kokskonsten. Du får höfta lite, bli det bra så kan du vara lycklig, men för det mesta så blir det halvdant. Om du ska baka socker- eller tigerkaka och förpackningen säger 225˚, tänd eld i ugnen och vänta ett tag tills du med fingret kan känna att det är typ varmt nog. Kakan kommer i vilket fall att brännas i botten, gör dig inga illusioner.
Om du ska koka spaghetti och gör som vanligt, dvs, när vattnet kokar lägger man i pinnarna och låter vattnets kraft mjuka upp strukturen så de ringlar ihop sig efter nån minut i det av saltflingor tempererade vattnet, glöm det. Om du inte trycker ner dina spaghetti fort som tusan ner i vattnet kommer den omgivande hettan från runtom kastrullen att bränna sönder dem och göra dem svarta. Samtidigt, om du trycker pastan mot kastrullbotten eller är distraherad från köket en minut så kommer den brännas fast.

Du beskådar ditt fiasko och med en suck sneglar du mot kylskåpsdörren, ser att kinarestaurangen ett kvarter bort ger dig en löjligt stor portion mat för motsvarande 25 kronor, levererad till din dörr inom 20 minuter, och du känner att det faktiskt finns större problem i livet.

Jag åt faktiskt mitt ris och om man tar bort de svarta så var det inget fel alls på det.