Halvtid

Jag sitter, som tillfälligt inneboende, i mina kära vänner Marias och Bellas lägenhet och samlar tankarna från de senaste veckornas farande. Sol och bad, arbete och nytt år och nu senast besök hemifrån sverige. I min hand har jag en påse Haribonappar och vid min sida står ett öppnat knäckebrödpaket, och datorn låter mig lyssna på svensk webbradio.

(Inledning klar, nu följer huvudstycket och därefter avslutning. En strukturens mästare bör följa någon slags modell och jag valde en tredelad, men kronologin kommer eventuellt hålla en mindre rak form då detta bör göra läsningen mer intressant. Låtom oss se.)


Mamma, Mike, Isak och Carro for hem till det glädjerika norden i fredags eftermiddag efter två veckors vistelse här i Argentina och Brasilien. Buenos Aires har varit en slumrande björn, så vi passade på att sälla oss till turiststråkens La Boca, Tangoföreställningarnas San Telmo, shoppingens Palermo och det vattniga Rio de la platadeltats Tigre. Det jag upptäckte till min förtjusning är att mitt lokalsinne förbättrats något de senaste månaderna och att jag inte alls är helt förlorad. BA är i och för sig en hyfsat välplanerad stad så man brukar i slutändan hamna rätt, men vi kom för det mesta fram utan längre fördröjningar.
Vi tog morgonflyget till Missiones för att besöka de berömda vattenfallen. Ett meck med transport ledde oss till slut över gränsen till Brasilien, där vi valt att hysa in oss under dessa dagar. Jag behövde varken muta, ljuga eller gråta för att få en ny stämpel i mitt pass trots att mitt visum gått ut, så där kom min första seger mot det evinnerliga pseudoorganiserade kaos som råder.
Iguazu. Vilken vy! Vatten kommer alltid att vara vatten, men hemligheten verkar vara att samla tillräckligt mycket på en plats och därefter låta det flöda med stor kraft från hög höjd. Och att därefter sätta sig i en båt som med hög hastighet fräser rakt in i fallet. Under vår bergstur i Mendoza såg vi visserligen rinnande floder smältvatten som kröp sig nerför sluttningarna, men dessa gick inte på långa vägar att placera som en naturens nyck efter att ha upplevt de spontana regnbågsbildningar som uppstår då en stänkande kaskad av vatten med ett muller låter sig brytas av solens starka ljus. Piloten på flyget tillbaka gav oss även tillfället att se hela spektaklet från ovan, då han inledde återflygningen med ett par vändor över fallen till oss och våra medresenärers stora förtjusning. Jag hade varnats för att det skulle råda en outhärdlig hetta under denna period, men det var inte på långa vägar så att vi plågades, varken av värmen eller av de påstådda mygg som skulle förpesta djungelbesökarna.

Så till en lyxfärd i buss. Såhär i efterhand insåg vi, frånräknat den nämnda fördelen med att flyga, att långfärd i buss faktiskt inte alls är fel, även om det rör sig om en tripp på många timmar. Vi hade visserligen valt att åka den något dyrare lyxkategorin, vilket nog påverkar upplevelsen avsevärt. Man tilldelas dagstidning tillsammans med aperitivo, därefter varmrätt och efterrätt och avslutningsvis kaffe med avec (i glas, inte plastmugg!). Samt en gosig filt att värma sig med då AC:n kyler fötterna frampå småtimmarna.
Vi anlände till Mendoza på morgonen, promenerade till gatan vårt hotell skulle ligga på och insåg att det faktiskt existerade två gator med samma namn och att vi, med Murphy's lag som förklarande hjälp, självklart valt fel. Nemas problemas. Vi kom fram till slut och kunde njuta av en översockrad frukostbuffé och pooldopp.
Som tidigare nämt for vi uppåt bergen på en dagsutflykt. Vi gjorde tyvärr misstaget att hyra en löjligt liten och intet förtroendeingivande bil, model japansk utan en nämnvärd motorkapacitet. Jag satt kallsvettandes med krampaktigt grepp kring dörrhandtaget (som om det skulle hjälpt vid ett fall på 200 meter) hela vägen upp, men kunde till slut slappna av och skåda kondorernas seglande i fjärran. Man inser - och här gör jag inga som helst anpråk på att vara originell - hur liten man egentligen är i världen då man korsar inledningen på en bergskedja och efter timtal märker hur man knappt rör sig och att det ständigt dyker upp nya snötäckta toppar och sluttningar. Läckert!
Dag tre gjorde vi utflykt till vångårdar och ett olivplantage. Olivplantaget var inte alltför intressant, man kunde med lite höftskott och logik själv listat ut hur den processen går till, och lägg till detta en ganska oinspirerande guide och där har ni det. Vingårdarna var däremot desto bättre, verkligen den idealiserade bilden av rankor och ekfat i ett brisfattigt och stillsamt landskap.

Vi avslutade som vi startade, med en restaurangmiddag i Buenos Aires. Vi var nöjda med upplevelserna, några perspektiv rikare och jag vill, utan att överdriva, djärvt påstå att vi alla vidgat våra språkkunskaper, om än var och en på sin egen nivå (detta något kryptiska hänvisar jag till storebrors förvärvande av spansk vokabulär).


Nu är det halvtid. Jag har sex månader Argentina i mig, och det återstår ganska precis lika mycket. Om en dryg månad sätter terminen igång och fram tills dess ska jag leta nytt boende, förbereda ankomsten av vänner, vårda nuvarande relationer och se till att hålla mina socialantropologiska vardagsstudier på en ständigt ökande nivå.