En välsignat god jul

Det är ingen slump att klockan är exakt 12 nu, eller 15 i Sverige. I detta nu sitter ni allihop och dricker er brännande glögg och ser hur Lasse Kronér tänder det årliga ljuset. Det här är min julhälsning till er.

Jag väcktes i morse av att det ringde på dörrklockan (en eufemism i juletider; då någon ringer vid porten låter det som en tryckluftsborr snarare än bjällerklang. Det viktiga här är dock inte hur det ringde utan vem det var, fortsätt läs). Yrvaken satte jag på kanal 96 på vår tv där vi har direktlänk till portkameran. Där stod en ung man med något i handen. Jag sprang till porttelefonen och lyfte på den. Nedan återges samtalet, där V är Victor och J är Julens frälsare:

V: - Hola! (Hej!)

J: - Buenos días, tengo correo para el señor Victor Savo. (God dag, jag har post till Herr Victor Savo)

V: - Soy yo!!!!!! (Det är jag!!!!!!)

J: - Bien. Podría bajar para firmar? (Bra. Skulle Ni kunna komma ner och skriva under?)

V: - Claro, dos minutos. (Javisst, två minuter.)

J: - Gracias. (Tack.)

V: - Gracias. (Tack.)

Det sista "Gracias" från min sida var egentligen helt onödigt, det var inte som att jag behövde tacka för att han tackar för att jag kommer ner och tar emot min post, men det är trots allt jul och jag var mycket glad. Nu förutsätter berättarkonstens regler att jag öppnar paketet och berättar vad det innehöll, men klockan är bara 12 än så länge, och jag har mer tålamod än så.

Nu är det så att min rumskamrat Marcus kom in med sin familj i släptåg, dennes första julklapp. Nu ska jag brygga kaffe och umgås.

En riktigt god jul till er alla från mig! 

Sommarlove

Ja är det inte kärlek att äntligen bli klar med sin termin? För precis en vecka sedan hade vi vår sista - och den i särklass mest intressanta - skrivning. Vår lärare, en välrenommerad herre vid namn Carlos Escudé (läs och njut, såhär ser han ut), kom på vanligt maner en kvart för sent och skrev tre ord på tavlan: Dokumentär, Bok, Artikel. Därefter drog han dubbelriktade pilar emellan, gav oss den föga överraskande uppgiften att koppla ihop dokumentären vi sett, boken vi skulle ha läst samt artikeln vi hade läst innan han förklarade att varken han eller vi fick någonting ut av att han satt kvar och väntade medan vi skrev. (Han bad oss även att komma med ett kreativt och välmotiverat förslag på hur Argentina och Latinamerika kunde ta sig ur sitt dåliga läge. Mitt förslag var revolution.) Därefter avslutade han med att säga att vi kunde lämna våra uppsatser hos sekretariatet, innan han lämnade oss åt våra papper och pennor och briljanta skaparhjärnor.

I övrigt går vi lite på halvfart, de som väntar besök den närmsta tiden väntar lite mer aktivt och vi andra sysselsätter oss med umgänge, sol och livsplanerande. I kväll har vi genrep på lussetåget, i morrn är det föreställning och på söndag reprisrunda i Svenska Kyrkan. Jag ser fram emot glögg och pepparkakor och glad stämning. Tack pappa förresten för att du letade rätt på en förklaring till lusse-lelle; det visade sig att det med viss tveksamhet ändå rör sig om någon slags diminutivform av Lucia. Jag tycker att det låter lite väl mycket som Lucia-Lennart, vilket inte alls klingar lika kärt...

Marcus höll liv i traditionerna och gick ut och skaffade oss en plastgran med glitter och kulor. Risken finns att de kommande veckornas tristess kommer leda till att vi som ekorrar springer runt staden för att samla bling till vår lägenhet ända tills den glittrar värre än en balkväll på slottet.

Jag vill avsluta med att bjuda er alla på en virtuell klapp i förskott, en tragikomisk favorit då det kommer till att generalisera vår härliga julbordskultur. Tack Cornelis!!

Storm

Det åskar och blixtrar, dock i omvänd ordning.  Regnet är värre än något jag tidigare upplevt. Befrielsekänslan är ändå total eftersom jag i fredags skrev nemesistentan i Teoría del desarrollo sostenible, och faktiskt tror att det finns en hyfsad chans att jag klarade den. En skopa tur och lite positiv särbehandling hoppas jag på, det är ju trots allt mycket mycket svårt för oss att förstå allting som sägs på utländska.

Måndagens tenta i Dirección Estratégica gick jättebra, jag fick rättat direkt och slutbetyg 6 (4 är godkänt) så nu fattas bara en mindre politikuppsats på onsdag, sedan börjar sommarlovet.

Det tråkiga är att terminsslutet bär med sig förlusten av många kära vänner från runtom i världen, samtidigt som den kommande likväl kommer att frambringa nya. Fram till dess kommer vi i vilket fall få många nätters möjlighet att fira av alla, och jag ser även fram emot examensmottagningar hos folk från fakulteten. 

Nu ska jag iväg ut i regnet och plaska i sparkbyxor i galon, gummistövlar och en sydväst nerdragen över öronen. Hasta luego

Så mörk är natten i midvintertid

Sitter på Starbucks och njuter av söndagkvällens mysstämning bland frappuccino, skummiga latte och pålitlig internetuppkoppling.

Veckan har präglats av intensivt uppsatskomponerande i gruppform; i måndags presenterande vi fiaskot i affärssimuleringen Business Strategy Game, vilken vi efter en stark start sedemera förlorade. Presentationen gick bra, förutom en mindre utveckling av vår strategiska plan så passerade vi igenom godkända; i torsdags hade vi inlämning och presentation i kursen om hållbar utveckling. Vårt arbete gick ut på att jämföra pantsystem i Argentina och Europa med fokus på Sverige. Många intensiva timmar med avslutande frustration med formalian ledd fram till ett innehållrikt och läsvärt arbete. Vi klarade även av presentation bra, trots att vi bara var svenskar i gruppen. 

Jag ska nu vädra min irritation över våra kurskamrater.

Instruktionerna var tydliga för presentationen: 30 minuter per grupp och 5 slides i powerpoint. Problemet är att eleverna här sällan eller aldrig hållit i ett föredrag, så alla grupper visade upp slides med text i 10 punkters storlek stycken i ungefär samma storlek som det jag skriver nu. Omöjligt att läsa samtidigt som någon står och pratar om något helt annat. Totalt irrelevant information. Istället för att köra punkform så väljer dom att skriva meningar med huvudsats med därefter följande tre bisatser. När sedan vår lärare påpekat detta, samt stressat på grupperna om att faktiskt försöka hålla tidsschemat är det ingen som ens visar en antydan till att förändra eller korta ner sitt anförande. Istället för att då inse att "okej då, jag skippar det här och hoppar till slutsatserna så vi i alla fall får visa att vi tänkt något på egen hand", så totalignorerades, såväl alla implicita som explicita, hintar om att eventuellt avrunda.

Jag kan personligen koppla det här beteendet till landets system. Lysande teoriker, överflöd av empirisk information och tips och råd från experter, men ändå är det ingen som tar till sig det minsta, för till syvende och sist så är det faktiskt den kortsiktiga lösningen som snabbast kommer visa resultat.

Jag trivs i vilket fall utomordentligt. Att den första terminen redan börjar lida mot sitt slut känns konstigt då det har gått fasligt fort. Det härliga är att så mycket tid återstår med så mycket mer saker att se och göra, fler bekantskaper, och för att inte tala om jul- och nyårsfirandet om ett par veckor. I torsdags var vi återigen på ambassadörsresidenset, denna gång för en första övning i det traditionella luciatåget som ambassaden bjuder in till varje år. Vi dammade av de gamla klassiska sångerna, däremot så har pepparkaksgubbarna rationaliserats bort, vilka väl i och för sig ändå ett ganska konstigt inslag i ett i övrigt vitdominerat särktåg.

Jag tänkte avsluta dagens inlägg med en förfrågan: Är det någon som kan förklara innebörden av lusse lelle? Jag kan inte begripa hur någon kan komma på en sådan fjantig sång, texten är ju helt obegriplig.

The old in and out

Hettan är här på allvar. Det är kvavt, klibbigt och dammigt. Det härliga är att vi borde ha nästan 2 månader innan sommaren når sitt kulmen. Det är i vilket fall mycket trevligt att kunna vara ute om kvällarna i t-shirt och njuta av nattbrisen. 

Förra helgen hade Redbull, världmästarna i överdimensionerad eventmarknadsföring, lyckats överträffa sig själva. För den som inte känner till så stoltserar Buenos Aires med världens största aveny. Den har inte mindre än 14 filer och fläskar sin väg igenom staden. Och Redbull äger formel-1 stall. Så. Någon eller några på statlig nivå måste ha fått en väl tilltagen check emot att spärra av hela Avenida 9 de Julio under lördagseftermiddagen för att låta Redbulls förare köra fram och tillbaka till folkmassornas förtjusning.  

I fredags firade vi Halloween runtomkring i staden. Jag och Olof klev i varsin vit trikådräkt,hängslen, målade varsitt öga och spatserade omkring fäktandes med käppar föreställandes Alex från "A Clockwork Orange". Säga vad man vill om att amerikanska traditioner sprider ut sig, men just denna högtid är faktiskt uppskattad nästan överallt. Folk har alltid en tendens att spåra ur då de för en kväll får låtsas vara någon annan. Antagligen varför studenter i Sverige tar på sig overaller i tid och otid, detta ständiga identitetssökande. 

Jag tänkte passa på att lite kort beskriva hur våra veckor går här, även om det är någon jag borde ha gjort avsevärt tidigare. Nåväl.

Måndag morgon sätter vi oss i en taxi till skolan, en lyx vi unnar oss på grund av kollektivtrafikens stök, samt på grund av den okristliga tid vår lektion startar (8.30). Det må te sig någorlunda överdrivet och inte alls på något sätt osedvanligt tidigt, men jag ber er ändå att ha i åtanke att dygnen här är lite annorlunda; kvällsmåltiden ätes sällan före 22, och man ska aldrig gå och lägga sig på full mage!

Måndagens skola tar slut kl 14. Hem med buss och äta lunch och därefter läsa ett par timmar innan arbetsdagen är slut.

Så ser de flesta av veckans dagar ut, ett par timmar i skolan och därefter lite eget plugg, ibland får någon som någon känner en besökare som måste välkomnas med en gemensam middag eller en mindre fest, men i övrigt brukar de större nöjena sparas till helgen. 

Terminen börjar i vilket fall dra sig mot sitt slut. Vi har sista tentan i slutet av november och fram till dess så är det en del att läsa och lämna in. Om det går vägen, dvs vi slipper skriva omtenta i december, så börjar sommarlovet och förberedelser inför jul och nyår. Lite speciellt blir det att ha en snöfri jul, även om det väl är så det sett ut de senaste åren. Granen blir saknad, och likaså Karl-Bertil Johnsson. 

Nu ska jag strax gå över på valvaka hos ett par amerikaner. Må bäste man vinna, det lär ju inte bli sämre i vilket fall.

Klippt och skuret

Tortyren blev inte alls farlig trots allt. Jag kan däremot inte undgå att fundera huruvida man faktiskt behöver passera något gesällprov för att få sin licens här. 

Rakt? Ja, men ska det verkligen klippas rakt? 

Snett? Ja, på sina ställen, i synnerhet där det skulle ha blivit rakt. 

Kortare? Jepp, och det var det som var tanken. 

Romina hette min frisör, förtjusande trevlig. Jag tror till och med att hon drog ut på klippningen längre än nödvändigt med tanke på att det ju faktiskt inte blev bättre än det blev.

Rädsla

Om en timme ska jag gå och klippa mig. Jag är - och ursäkta ordvalet - skitnervös. Bara genom att titta på hur frisörerna ser så får man panik. Usch. Vi hörs sen, på andra sidan...

I'll be the acid spy

Vilken urladdning! Oktoberfesten blev precis så grisig som man hade kunnat förvänta sig. Nej, vid närmare eftertanke så blev den sju resor värre. På lördagen hann vi lagom anlända till festområdet innan himlen öppnade sig. Jag förväntade mig nästan att apokalypsens ryttare skulle träda fram genom vattenridån och straffa oss för allt detta som vi gör. Så höll det på; lagom hade vi nästan torkat innan syndafloden återvände. Och iGoogle hade som vanligt utlovat strålande väder. Och vi gjorde det fatala misstaget att återigen lita på dess information. 

Vi lät oss inte slås ned av detta, trots att vi vaknade dagen därpå med leriga kroppar, smutsiga själar och kantstötta ölstop. Under lunchen blev det konsert: tre lokala herrar sjöng traditionella sånger och berättade anekdoter. Därefter gick spansk resedeltagare upp för att sjunga två sånger, och av ren djävulsskap räckte han mig gitarren efter att hållit sitt framträdande och jag tvingades upp för att ge ett svenskt bidrag till kalaset. Jag kan inte säga att jag var på humör för detta, inte heller kunde jag komma på någon lämplig sång att köra, Både Taube och Cornelis var som bortblåsta. Det blev Ebba Gröns Die Mauer, någorlunda i fas med helgens tema. Visserligen var det nog ändå ingen som förstod ett dyft av texten, men vi fick applåder efteråt.

I tisdags blev vi hembjudna till den svenske ambassadörens residens. Han bjöd på mingel, förfriskningar och plockmat. Mycket gemytlig tillställning. Det var en hopsamling av de svenskar som just nu befinner sig här i BA, så lite networkande kunde vi lägga in efteråt. Han tipsade om lite svenskheter, bland annat ett årligt återkommande och högt uppskattat luciatåg, där vi utbytesstudenter får trä på oss vita särkar och ljus i handen. Ska bli riktigt skoj!! Eller oerhört pinsamt, det beror helt på hur vi får till stämmorna på Luciasången.

Igår träffade vi Victoria, en kursare som var här förra året och studerade och praktiserade på ambassaden. Nu är de här för att spela in ett matlagningsprogram med utländskt touch. 

Eftermiddagen har jag och Olof tillbringat på ett kafé med vårt backgammon i högsta hugg. Jag vann samtliga omgångar. Stort.

Ikväll blir det lugnt, lite god mat och en trevlig film för att vara pigg för morgondagen som jag planerar att spendera under ett träd läsandes en hög av läxor. 

Roadtrip

Vi for iväg för att slappna av eftersom de senaste två månaderna tärt något fruktansvärt på våra liv. En nattbuss, ett översockrat frukostpaket, piratkopierad film med hemproducerade undertexter. Därefter mötte vi gryningen i Concordia. Som en halvfärdig stad där cementgrunden står färdiggjuten med armeringsjärn pekandes mot skyn. På 1930-talet blomstrade staden, men nu är den som en svidande nagel i ögat på regeringen, som febrilt försöker förtränga den.

Vår kamrat Andrés släkt var med och grundade 

staden för ett par sekel sedan, och vi blev hembjudna till hans föräldrahem på en feast.

 Fadern - vilken inte alls var den stenhårda och skoningslösa patriark som jag föreställt mig, utan en mycket sympatisk herre - hade 

farit ut till sin ranch och valt ut ett kreatur som skulle mätta våra magar. Han beklagade sig för att den inte hunnit hängmöra till sig ett dygn, ändock var det en sagolik upplevelse. 

Vi tackade för middagen genom att med gitarrackompanjemang framföra några svenska guldkorn: Öppna landskap, Cecilia Lind och avslutningsvis Die Mauer. Tårögd fyllde hans ömma moder våra glas en sista gång med v

in och skålade innan vi begav oss ut i vårnatten.

Som tidigare nämnt så blev det ingen hälsoresa direkt, mest med tanke på att vi ju faktiskt befann oss på en ny plats och därmed var tvungna att ta pulsen på nattlivet. Vi hade hyrt stugor på en plats som byggt ett vattenland runt sina varma källor. Det fanns varmvattenmassage, typ kanoner av de slag som poliser använder för att skingra upplopp, där man kunde mjuka upp sina leder. Det fanns även ett antal pooler med

 olika temperaturer, tyvärr var ingen av dessa under 35 grader vilket var föga svalkande när solen stekte på som värst. 

Intressant pryl: Vi kom alltså fram runt 5-6 tiden på morgonen. Runt 7 gick vi till ett café för att äta frukost. Förutom några morgonpigga tonåringar så var caféet tomt sånär som på en grupp äldre herrar. De satt och kedjerökte, drack kaffe och höll lite uppsikt på omgivningen. En av oss frågade Andrés om det var såhär folk gjorde; träffades före jobbet för att prata lite och sen skiljas åt. Nej nej, det här ÄR deras jobb, svarade han. ...? Jo, tydligen har de tagit på sig uppgiften att ha koll på vad som händer. De sitter på ett café, sedan går de en runda kring staden för att uppdatera sig om vad som pågår. Då och då kommer folk fram till någon av dem för att fråga om någonting, vadsomhelst, och då vet dessa herrar svaret på frågorna. De vet allt. Det de mot all förmodan inte vet, kommer de med en kvalificerad gissning eller övertygande förklaring till, som inte går att ifrågasätta. Gatukonsulter. Vilket vi faktiskt fick erfara ganska omgående: Någon timme efter frukosten, på väg ut till källområdet, stannade vi till vid en kiosk. Kioskägaren frågade om vi var "svenskarna". Vi hade fram till dess ännu inte talat med någon annan..

Sonata No.1. F minor: Allegro con fuoco

Äntligen! Idag kunde jag lämna jackan hemma, solglasögonen på. Till slut har våren beslutat sig för att behaga oss med sin närvaro. Blomstånden har fått in fräscha färggranna buketter som sprider harmoni åt de i övrigt avgasfyllda gatorna. Jag har förresten nu efter två månaders letande lyckades hitta flytande duschtvål. Dessa små saker i tillvaron...  Allvarligt talat så blir man oerhört trött på de fantasilösa och irriterande tvålklossarna som flyger iväg om man håller dem fel, vägrar löddra samt lämnar huden som en frasig Mallorcasemester efteråt. Till er som tycker att detta är ett ytligt och överdrivet metrosexuellt behov, till den skeptiska del av er som tvivlar på att problemet är allvarligt kan jag bara säga: Gå ut och leta upp er alldeles egna vita ellips, använd den i ett par veckor så kommer ni att förstå.  

Avsaknaden av min hobby/passion/livskamrat pianot börjar göra mig lite nipprig. Jag sitter med Skrjabin's samlade sonater på högsta volym (i hörlurar, mina rumskamrater förstår sig nog inte på att uppskatta denna ryska avant-gardevirtuos.) och har myror i fingrarna. Som om detta inte vore nog, döm om djävligheternas svarta humor då jag häromdagen passerade förbi en anspråkslös och till synes ointressant butik med skylten "Steinway & Sons". Som ett barn som passerar en godisaffär blickade jag ut genom fönsterrutan, höll upp min hand mot fönstrets kalla glas i ett fruktlöst försök att fånga denna paradisets frukt. Jag skulle i vilket fall inte våga mig in där utan en förberedande två timmars manikyr och något lugnande. Som att släppa in en tiger i ett slakteri. Eller snarare en kattunge.

I måndags hade vi det första mitterminsprovet. Jag tror jag nämnde tidigare att det skulle vara multiple choice, lugnande att inte behöva sitta och svettas med obegripliga formuleringar. Som vanligt då man går tipspromenad blir man tvungen att lägga in ett par chansningar, skott från höften, även om dessa i vårt fall ger avdrag om de är felaktiga. Samtidigt, vad vore väl livet utan lite chansningar? Jag tror att jag gjorde hyfsat ifrån mig, kanske inte kvalar in på CEMA's hall-of-fame, men jag kommer i alla fall inte behöva gå ut bakvägen. Vi lämnade även in en hemtenta i tisdags så nu kan vi slappna av ett litet tag, åtminstone till nästa vecka då nya utmaningar hägrar. 

En mästare har lämnat oss.

Vi ska väl alla den vägen vandra förr eller senare antar jag. Det enda man vet säkert med livet, och så vidare... Det var mycket dystert att läsa att Richard Wright lämnat oss. Han var sannerligen en mästare på att skapa karaktäristiska harmonier i rockens oövervinneliga gigant Pink Floyd. Hans synth- och orgelmattor i Shine On..., Echoes och A Saucerful of Secrets är ej av denna värld, för att inte tala om den fantastiska flygeln i The Great gig In The Sky. 

Jag funderade huruvida man kunde försöka ta till induktion för att bevisa hypotesen om ett liv efter döden. Enligt denna metod så borde vi varje sekund vara närmare svaret med tanke på att varje person som dör förstärker alternativt falsifierar hypotesen. Detta vill säga att varje timme skulle vi komma närmare det slutgiltiga svaret på helt empirisk, vetenskaplig väg. Ändå verkar vi inte bli så mycket klokare. 

Då fick vi det ur världen.

I går var vi på ett riktigt coolt ställe. Samtliga alternativa personer (ungdomsrebeller, bohemer med piercing och dreadlocks och annat gott) i Buenos Aires befann sig i en enorm lokal och på scen stod ett brasiliansk drums & percussionband som hamrade sig igenom kvällen. 1-liters muggar med Quilmes för en tia och ett sanslöst drag. Kl 22 tog det slut, vilket även det var skönt, så skolan behövde inte bli lidande heller. Åt en riktigt flottig pizza efteråt. Jag saknar svensk pizza. En riktig kebabpizza skulle göra underverk för kropp och själ. 

På måndag har vi mitterminstenta i dirección estratégica. Tydligen så kommer det vara multiple choice rakt igenom så jag behöver inte oroa mig för grammatiska formuleringar. I politikkursen jag tar ska vi skriva hemtenta, dock hade läraren inga problem med att få svaren på engelska. Han är för övrigt ett riktigt original: Vi har kvällslektioner på onsdagarna med honom, till vilka han alltid anländer en dryg kvart för sent. Därefter varar lektionen fram tills att han Coca-cola tagit slut, vilket för det mesta är ca 2 timmar. Jag tror han vanligtvis huserar i Californien, för han slänger in lite sköna "waaell" lite här och där i snacket samt att han har lyckats glömma vissa delar ur den spanska vokabulären. Kurslitteraturen består av två böcker som han själv skrivit, så jag planerar att formulera min hemtenta som en riktigt smetig ode till hans briljanta resonemang om huruvida väst vore väst utan USA osv. Alla människor har ett ego som ska få sitt, vill minnas att Maslow kallade det för självförverkligande. I vilket fall hoppas jag att det ska ge mig en ett betyg att skryta med.

I lördags var vi på vinmässa. För 35 pesos fick vi varsitt glas och gled omkring och provsmakade årets skörd. Mässflickorna var troligtvis inte utvalda för sina djupa kunskaper i bouquet utan för sina implantat och urringningar, vilket jag måste erkänna kändes ganska löjligt. Hursomhelst så var vi där för för att snurra glasen och gurgla, och mina smaklökar fick sig verkligen en rejäl omgång, levern satte igång med ett gnorrande stön. Oundvikligen grumlades blicken efter ungefär 23 röda, 4 bubbel och 3 rosé, varpå jag insåg det klokt att bege mig hemåt för att steka mig en ordentlig bit kött.

En promenad på stan

I en mångmiljonstad vill man suga i sig alla intryck man kan då man går gatorna fram (och tillbaka, uppåt såväl som nedåt för mig, då jag ärvt ett synnerligen dåligt lokalsinne). Medaljens baksida är dock att man tyvärr måste offra lite av periferin för att bevaka trottoaren då risken är överhängande att trampa i resterna av en strykarhunds gårdagslunch. Visserligen spolas gatorna varje morgon, men framåt eftermiddagen så blir det till att vandra som en schackhäst; två steg framåt och ett åt sidan. Jag hade varit relativt välsignad från missöden fram till för någon vecka sedan då jag och en vän var ute på en kvällspromenad i jakt på någon mysig restaurang. 

Jag vill minnas att jag var mitt uppe i berättandet av en imponerande anekdot. Faktum är att det var i precis det ögonblicket då jag kommit till självaste poängen och skulle få bjuda på ett hjärtligt skratt, då jag likt Bambi kände hur underlaget svek. Jag sprattlade till ett par steg, insåg vad som just skett och kände paniken komma, reflekterade ett par bråkdelar av en sekund över hur jag skulle kunna stryka över faktumet att jag just fått en lägre stående varelses bajs under hela skosulan.

Det slutade väl,  en gräsplätt blev min räddning och middagen förflöt under trevlig stämning utan att jag behövde förpesta restaurangen med obehaglig doft, men numera håller jag mig lite mer alert.

Jag och Fredrik har tillbringat eftermiddagen i en park bredvid en damm. Vi satt och pluggade och njöt av eftermiddagssolen. Som om detta inte var nog så hade en grupp yngre damer valt just denna tid och plats att utföra sitt yogapass på, och vidare hade vi båda solglasögon på så vi kunde ogenerat bevaka så att ingen fuskade med rörelserna. Sedan lunchade vi, drack kaffe och bara mådde. Vi gnolade tillsammans på Lou Reed's Perfect day hela vägen hem.

Glader är han när han dansar

Jag vet inte riktigt varför, men denna oerhört irriterande midsommarsång har terroriserat mitt undermedvetna i ungefär två veckor nu. Vacker är han, finer är han, glader är han när han dansar. Obegriplig böjning, visserligen vill jag dra mig till minnes att vi förr om åren hade såväl konjunktiv som pluralböjningar av de flesta verb, men vad vill väl detta mena? Fin och glad är han i alla fall, och det är jag med då jag dansar. Punkt.

I lördags var vi och såg argentinas öppningsmatch i VM-kvalet. Det var en blöt, kall och väldigt tråkig match tyvärr, men jag måste säga att det var en upplevelse att höra 40 000 personer stämma in i ett enhälligt "PUTO" (vilket enligt samtliga ordböcker jag sett översätts till en i min värld mycket stark förolämpning, ett par nivåer hårdare än "andra sidan är ni klara?..."). I denna kavalkad av hån ser man hur stolta fäder berömmande klappar sina 10 åriga söner på huvudet - en lade till och med till ett "bien" -  efter att dessa uttryckt sitt ogillande över motståndarna/domaren.

Jag ser fram emot derbyt lite senare i vår, Boca vs River Plate, det ska tydligen vara något i hästväg.

Jag läser en kurs i strategisk styrning, vilken har som praktiskt moment ett spel vid namn Business Strategy Game. Detta går i korthet ut på att man i lag om 4 personer driver ett internationellt skoföretag med produktion och försäljning runtom i världen. Därmed har man en komplett affärssimulering där man tvingas fatta samtliga beslut rörande produktionsinriktning, försäljningsstrategier, marknadsföring på såväl regional som global nivå. En komplett marknadssimulering, där motståndet utgörs av övriga lag i klassen. Emellertid dröjde det inte längre än till dagens lektion, då vi utvärderat testrundan och fått lite insikt i hur övriga kan tänkas agera, innan en diskussion utbröt om just prissättningen. Några smarta rackare hade kommit underfund med hur mycket högre priser man skulle kunna ta ut om alla företagen i hemlighet kom överens om en gemensam, högre prisnivå än den som en marknad i perfekt konkurrens skulle frambringa. Läraren såg på oss med en förvirrat skrämd uppsyn (och tänkte antagligen "suck, ännu en generation av korrupta ekonomer.". En parentes i parentesen är att vi faktiskt i ett tidigare skede under samma lektion suttit och identifierat problem i den argentinska ekonomiska ekonomin och fastslagit att korruption var ett av de mer allvarliga.) och förklarade att det dock finns ganska stark lagstiftning emot sådan form av verksamhet, kartell brukar vi kalla det. Och detta efter bara två lektioner. Jag tycker dock att det är ett ypperligt exempel på out of the boxtänkande. Det enda problemet är att eftersom regeringen i det här spelet faktiskt utgörs av läraren, så var det strategiskt oklokt att på förhand avslöja sin briljanta taktik. Nu är denna därmed gjort om intet, och Storebror kommer i fortsättningen bevaka oss med stränga skärskådande ögon.

Man's best friend

Mitt liv är numera komplett. Marcus går i gitarrtankar, Fredrik köpte sig en skateboard igår. Och jag, jag investerade 60 pesos i en pastamaskin. Det tog mig ungefär en timme av botaniserande i diverse husgerådsbutik, men i slutändan var det Carrefour Home som sålde mig frälsning i form av denna gnistrande apparat vars kromade detaljer lyser upp tillvaron. 

Inkörningen gick bra, jag bör dock resa ett varningens finger för att det är en ganska tidskrävande hobby, särskilt om man tagit sig vatten över huvudet och bjudit 8 personer på middag. Förkunskapen bestod i den enda matlagningslektion jag tog i Florens, under vilken vi lärde oss lite olika pastakreationer. Tillsammans med Amanda (en italienska som dock aldrig i sitt liv hade bakat varken spaghetti eller fusilli. Ganska intressant när hon kommer hem och får berätta att hon lärde sig att laga sin nationalrätt utav en svensk herre i Argentina) lyckades jag efter 2 timmar få ihop något som inte helt och hållet påminde om någonting totalt olikt pasta.

Nedan följer en ganska dyster historia, så om du som läser är på glatt humör och vill fortsätta vara det, så kan jag råda att du skippar denna del..

I torsdags ordnade vi våra studentvisum. Det var det i särklass mest omständiga jag varit med om. Inledningsvis: Brottsregisterutdragen vi fått innan hade skrivits av någon totalt inkompetent och sifferblind sopa som på något ofantligt korkat sätt lyckades kluddra fel siffror både i mitt och Fredriks dokument. Så där står vi på migrationsverket som fån och inser att dagen är förstörd. 

In i en taxi.

Till Ministerio de Justicia, där vi tränger oss fram till en dam som tydligen hade som enda jobb att rätta till sina kollegors misstag. På 30 minuter fick vi nya, trippelkollade papper.

In i en taxi till.

Tillbaka till Migraciones. Nu har klockan hunnit bli halv 11, så hela stället är fyllt av en halvsvettig migrationscoctail bestående av folk från alla världens olika hörn. Vi sitter och väntar. Får till slut komma fram och visa alla våra passkopior och allt är faktiskt i sin ordning nu, så en våg av lättnad sköljer över oss, nu är vi äntligen klara och kan få åka härifrån. 

Icke. Nu måste vi vänta tills visumen skrivits ut, vem som ska göra det är oklart, men vi får sätta oss i ett väntrum och vänta. En timme går. 2. 3. Jag räknar till 13 personer som har i uppgift att löpande ropa upp folk så att dessa kan komma fram och få sitt visum. Problemet är att ingenting händer. I snitt får en person varje tionde minut komma fram och bli utslussad. Resten av tiden går åt till att någon ibland reser från sin plats för att flytta en hög papper till en annan plats, hans kollega flyttar samma hög vidare till kopiatorn, och en hantverkare beslutar sig för att montera nya beslag på samtliga skrivbord med hjälp av en slagborr. När jag så nått den grad av ilska att jag faktiskt överväger att ställa till med en högljudd scen och ha sönder någonting dyrt, knackar Fredrik mig på axeln, pekar på en avgränsningsvägg vars glas reflekterar tjänstemännens dataskärmar. HARPAN!!! Jag har spelat det meningslösa spelet tillräckligt många gånger för att känna igen dess gröna bakgrund på mils avstånd. Hur är det möjligt, är mänskligheten inte på förhand dömd att bli sin egen undergång? Är det konstigt att landets ekonomi gång på gång styrs åt fel håll när dess administration ser ut såhär? Det märkliga är att ingen verkar bry sig om någonting alls. Förutom den som lägger patiens, så sitter övriga och slentriantittar på eftermiddagssåpan på någon statlig argentinsk tevekanal. Man blir så trött.

Klockan halv 4 fick vi våra visum, jag längtar verkligen till den dagen om sex månader då jag ska förnya det....

Sverige-Italien 1-0

Något märkligt sker. Man kunde tro att det skulle bli varmare med tiden, men det verkar endast bli kallare. I alla fall i vår lägenhet, där värmen av någon outgrundlig anledning helt lagt ner. Detta i kombination med att fönstren inte är alltför väl isolerade har medfört en isande kuling som sveper sig mellan rummen nattetid och lämnar ett spår av nedkylda luftrör och rinnande näsor efter sig.

Inte så kul va!!

Idag har vi varit på Ministerio de Justicia för att få intyg på att vi inte tidigare bedrivit någon form av organiserad, oorganiserad eller för den delen spontan brottslighet i Argentina. Detta, tillsammans med våra svenska intyg på att vi är mönstermedborgare, kommer förhoppningsvis ge oss vårt efterlängtade studentvisum. Inte helt otippat rådde det kaotisk ordning på ministeriet. Vi hade fått (inte tagit, utan damen i första luckan gav oss dem) varsin kölapp med nummer 750, och skylten stod på 620. Med en djup suck satt vi och väntade på vår tur, tills vi insåg att kösystemet inte alls byggde på nummerlapparna vi fått, utan på en helt vanlig djungelns-lagbaserad kö. Grymt. Det gick dock fortare än väntat, men nu har de mina fingeravtryck, så inga framtida synder kommer att gå ostraffade.

I övrigt så håller vi på och ta tag i skolan, framför allt litteraturen till vissa kurser som inte är alltför lätt att finna. Kopieringsskydd anses inte riktigt som något okränkbart, tvärtom kopieras det hej vilt ur bibliotekets sortiment. Detta har dock inte gjort det lättare att faktiskt få tag på original, så nu är det en stor jakt på boklådor.

Häromdagen var det en nationernas kamp i fotboll. Mitt emellan helgens olika festligheter hittade vi en inomhusfotbollshall där en blodig strid, 5 man mot 5, Sverige vs Italien, avgjordes. Undertecknad måste blygsamt erkänna att han fick äran att avgöra kampen med ett välriktat skott. Tyvärr inser jag nu hur länge sedan det var jag drog på mig någon större fysisk ansträngning: hela kroppen värker. Det var lätt värt det, jag tror att samtliga fick blodad tand, så det verkar som att vi få ordna en nationernas serie på Korpennivå. Detta särskilt som några tyskar fick nys om tillställningen och utmanade vår svenska sparka-och-sprattlataktik med sin tyska maskin. Fortsättning följer...

Processen

Tacka vet jag Sverige! Trodde det skulle dröja längre men nu säger jag det så är det sagt. Nejdå, så illa det inte, men att mixa en svensk utbildning enligt våra standarder med de argentinska har lett till en del frustrerande strukturförändringar. För det första: Matematiken en ekonomistuderande får utstå här är helt gräslig. För alla er som varit på en blufföreläsning, ta det gånger 10, integrera med en ur konsumentsynpunkt optimal funktion med obegränsad tidsrymd diskonterat till det nuvärde som ger största nytta. På spanska. Blev det svårt så kan man alltid logaritmera. Logaritm, hur ser en sådan ut egentligen? 2 äpplen plus 2 till blir 4, men en  ln e^-äpple , hur ser en sådan ut, och framför allt hur konsumerar man den? 

Nästa led i problemet är att eftersom skolåret är omvänt här så hamnar vi i otakt med studenterna här, vilket gör det svårt att hitta kurser som inte är för avancerade eller bygger på en kurs som jag kommer att läsa nästa termin. 

Jag skippar för det tredje tror jag. Jag har faktiskt lyckas klippa och klistra i mitt schema och kommer att läsa bra kurser. Lite Kafkakänsla har det varit, men nu är allt under kontroll och vi blickar åter framåt emot en stundande het sommar.

Nu jublas det plötsligt i rummet bredvid, Marcus och Fredrik har just lyckas besegra CSN:s Kalla kriget-byråkrati och fått sina lån beviljade till slut, grattis till er båda!

Livsnjutning de luxe

Nu är första skolveckan avklarad och vi är något mindre förvirrade över hur terminen kommer att se ut. Det har varit inställda lektioner som visat sig vara framflyttade, lärare som egentligen inte är sjuka utan på semester samt listor som tett sig onödiga men visat sig vara livsviktiga.

Som synes är vi ett glatt gäng utbytesstudenter vid UCEMA. Det är en bra blandning av amerikaner, mexikaner, colombianer och så förstås svenskar.

Vi börjar bli bortskämda. Igår lämnade jag in min tvätt och fick den fräsch tillbaka ett par timmar senare för 10 pesos. Vi kopierade våra lägenhetsnycklar, vilket tog 5 minuter och kostade 6 pesos styck (man får tydligen kopiera nycklar hursomhelst, det var dessutom vår värd som föreslog att vi gjorde det om vi ville ha varsin uppsättning). Alla matställen, videobutiker och större supermarkets har hemkörning, vilket ytterligare kommer göra det svårt att inte lägga på sig åtminstone 10 kg midja.

Att den här staden har en vilopuls på 103 och ett blodtryck på 150/95 råder det ingen tvekan om. I torsdags skulle jag och Olof träffas över en kaffe, vilket slutade i en barrunda innan vi till slut faktiskt hittade en kaffe, vilken dock visade sig innehålla Tía Maria och annat gött. 

 

Gårdagskvällen (märkligt ord) blev en hit, ytterligare en kväll av mingel med utbytesstudenter innan vi begav oss ut. Visserligen var själva slutmålet inte någon höjdare, men som vanligt är det ju hemmafesterna som är de roligaste.

Köttets lustar

Nu har vi så gjort oss någorlunda hemmastadda i vår nya lägenhet i det sköna Recoleta. Fredagen bjöd på introduktion i skolan, vilken för övrigt verkar vara riktigt bra. Därefter har helgen tillägnats ett frossande i oxfilé och Malbec av sällan skådat slag. Den något rubbade dygnsrytmen i kombination med tidsskillnad har framkallat ett visst mått av total förvirring, men nu börjar vi anpassa oss till tillvaron.

Vår lägenhet går under öknamnet Lustiga huset av anledningar som kan sammanfattas:

- Alla elkontakter sitter löst/hänger fritt från väggen

- Den lustiga filuren Marcus fick kroppen elektrifierad av badrumsuttaget då han skulle föna håret. 

- Efter att proppen gått då Marcus fönat sig fick vi leka mörkerkurragömma med ficklampa i jakt på proppskåpet som lyste med sin frånvaro. Ett samtal till vår landlord ledde till en skattjakt som slutade bakom en tavla där han hade gömt proppskåpet.

- Ena sovrumsdörren får inte stängas om ingen befinner sig på insidan eftersom den bara har handtag på ena sidan.

- Alldeles nyss lossnade låset på badrumsdörren.

- Om man drar upp ena rullgardinen för högt så lossnar den.

Med andra ord är det en mycket lustig tillvaro, men ännu skrattar vi bara och kan inget annat än beundra Argentina för hennes små nycker.

Cerrajero

En timmeslång taxifärd genom kåkstadsghettot där vägarna kantas av sopor och sopplockande barn leder oss till vår första tillfälliga lägenhet, en lägenhet som värms upp av en alltför skröplig gasolvärmare. Detta känns inte riktigt helt i linje med hållbar utveckling men nåväl, tänker vi, låt oss gå ut för att äta lite och kolla omgivningen. Då vi ska låsa dörren blir det totaljam och nyckeln fastnar. Marcus står paniskt med ångestsvetten lackande då granndörren öppnas och vår härliga grannfru kommer ut för att se vad som pågår. (Som jag förstått det bor hon här tillfälligt eftersom hennes by ligger granne med en utbrottsbenägen vulkan i Patagonien och inte är en helt säker plats just nu.. Eller något i den stilen, jag hängde inte helt med.) Hon ringer portvakten, vilken uppenbarligen tidigarelagt sin siesta och är okontaktbar. Efter mycket om och men dyker han upp, inser att vi faktiskt lyckats totalkvadda låset och han ringer efter en låssmed. Denna löste dock problemet på en knapp timme, så nu fungerar vårt hem igen.