Lazy

Förutom titeln på en härlig Deep Purplelåt så är det sammanfattningen på vår kollektiva sinnesstatus. Jag ska göra ett litet utlägg om detta så sätt er bekvämt.
De senaste veckorna har som tidigare nämnts, skolan varit stängd, även om jag fortfarande haft tentor kvar att plugga till. Emellertid så har det inte varit alltför mycket att göra, och eftersom vintern erbjudit relativt mellankalla dagar så har det inte varit alltför hög nivå på aktiviteter. Vi har sakta men säkert förfallit in i ett mer eller mindre vardagsdekadent leverne. Jag har utnyttjat hemkörningstjänster av mat av olika slag, men många gånger ryst då dörrklockan ringt och jag tvingats pallra mig nedför de tre trappor som leder till porten.
Olof berättade sedan häromdagen om hur han fick beskrivet för sig av förra årets Linköpningsstudenter som var här, vilka han spenderade halva juli tillsammans, om hur de upplevde vardagen. Jag sätter citationstecken, trots att jag inte vet ordagrant hur de formulerade sig.
"Ja, såhär nu den sista tiden så är det en maktkamp om vem som ska tvingas ta hissen ner och släppa in någon. Ofta den som är hungrigast."
"Fan, hemleverans är sjukt bekvämt, men det vore ju gött om de faktiskt kunde leverera ända vägen fram till min lägenhetsdörr."
Och så vidare.
Det är intressant att vi hamnat i exakt samma stämning. Intressant kanske inte är rätt ord utan snarare skrämmande.
Våra kamrater har utvecklat en sofistikerad strid om hur insläppandet går till. ETTAINTE, TVÅAINTE,TREAINTE, och så den fjärde stackaren som inte var med eller inte hörde åker på att klampa ner med nyckel. Det gick efter mycket svordomar och spe så långt att spelet utvecklades till det att den som kom sist, dvs "fyran", började vägra, och automatiskt blev det så att den tredje i samtliga fall blev den som fick masa sig upp. En spelteoretiker skulle kunna utvärdera hur den bästa taktik skulle se ut för att slippa dra strået till stacken. Jag vet vilken.

Ovanstående må låta fruktansvärt lättjefullt och föga samhällsförbättrande, och till viss del vill jag erkänna att jag skäms. Jag har ett par gånger gått ner 4-5 gånger på raken utan att klaga just för att bevisa för mig själv att jag är kapabel till självuppoffring.

Jag tänkte just börja på nästa avsnitt, men så skriver just Olof till mig på msn (jag flyttade in till honom i lördags då Patrik for hem, så vi sitter i två olika rum men med öppen dörr, dock för ansträngande att faktiskt prata med varandra), och jag citerar rakt av ord för ord "du ska vi hooka lite glass kanske?" jag svarar: "a varför inte?" och han avslutar med: "ta lite luft eller ska vi beställa?". Som sagt.

Idag skrev jag min sista tenta i matematik, filosofins motsvarighet till latin Jag fick den rättad direkt och blev godkänd så med dessa ord är mina studier i Argentina formellt avslutade. Nu återstår två veckor av goa dagar med vänner. Vi ska ta oss ut till floden någon dag och ha picknick; jag ska göra alla de kulturella aktiviteter jag inte hunnit med under mitt år här, samt njuta av blodiga och tjocka biffar.

Snart så ses vi igen, jag kommer bjuda in till någon slags mottagningstillställning väl hemma, mer om detta följer.

Chau!

influensan fortsätter

Vår skola är nu stängd sedan i fredags. Detta gäller hela nästkommande veckan, därefter kommer tentorna att återupptas igen. Lite komplicerat blir det i och med att ett helt drös ackumuleras denna vecka, men i och med att det är något av ett undantagstillstånd så har skolan diverse lösningar för oss utbytesstudenter, varav vissa har flygbiljetter hem tidigt. Bland annat så kan man eventuellt slippa de framflyttade finalproven om dessa skulle koincidera med hemresan.
Det är som sagt ett ganska stort utbrott av svininfluensa här nu med många insjuknade och antalet dödsfall växer. Problemet är bara att det skedde mitt under kongressens valperiod, vilket utnyttjades av oppositionen i något slags skrämselpropaganda i sin kampanj. Ungefär som att det skulle vara den sittande regeringens fel att en pandemi sprider sig, men politik fungerar väl så. Någon gång i höstas citerade jag Machiavelli här på min blogg, men det var väl kontentan av hur fursten skulle regera; med en sund dos av rädsla och ovisshet bland folket. Personligen finner jag detta ganska vidrigt, då siffror på insjuknade och avlidna kan variera från medie till medie beroende på politisk ställning hos respektive part. Samtidigt så ska man akta sig, jag skippar helt tunnelbanan, den känns äcklig i vanliga fall så nu är det som att dricka virus i gasform.
Det är i vilket fall inte som att folk ändrar väldigt mycket på sina vanor, man ser fortfarande fullt med folk på gator och torg, men större samlingar undviks av uppenbara skäl.

Igår firade vi amerikas nationaldag med långkokta ribs i ugn. Till efterrätt hade den enda amerikanske deltagaren bakat en tårta med stjärnbestrött banér. Helt fantastisk middag.
Idag gick jag upp hyfsat tidigt för att ta mig runt stan för att delta i en fotografering för ett onlinemagasin, ett riktigt pajastema med mode som de flesta födda före 1970 har svårt att förstå. Visserligen förstår jag mig inte riktigt på de mode som försiggicks back in the days så det är dubbelriktat. Emellertid börjar jag märka nu då mitt första kvartssekel så omsider fullbordas inom ett par veckor, att jag inte alls förstår mig på "dagens ungdom" i varje enskilt fall. Så ja, vad är slutsatsen? Ingen alls om jag ska vara ärlig.