Roadtrip

Vi for iväg för att slappna av eftersom de senaste två månaderna tärt något fruktansvärt på våra liv. En nattbuss, ett översockrat frukostpaket, piratkopierad film med hemproducerade undertexter. Därefter mötte vi gryningen i Concordia. Som en halvfärdig stad där cementgrunden står färdiggjuten med armeringsjärn pekandes mot skyn. På 1930-talet blomstrade staden, men nu är den som en svidande nagel i ögat på regeringen, som febrilt försöker förtränga den.

Vår kamrat Andrés släkt var med och grundade 

staden för ett par sekel sedan, och vi blev hembjudna till hans föräldrahem på en feast.

 Fadern - vilken inte alls var den stenhårda och skoningslösa patriark som jag föreställt mig, utan en mycket sympatisk herre - hade 

farit ut till sin ranch och valt ut ett kreatur som skulle mätta våra magar. Han beklagade sig för att den inte hunnit hängmöra till sig ett dygn, ändock var det en sagolik upplevelse. 

Vi tackade för middagen genom att med gitarrackompanjemang framföra några svenska guldkorn: Öppna landskap, Cecilia Lind och avslutningsvis Die Mauer. Tårögd fyllde hans ömma moder våra glas en sista gång med v

in och skålade innan vi begav oss ut i vårnatten.

Som tidigare nämnt så blev det ingen hälsoresa direkt, mest med tanke på att vi ju faktiskt befann oss på en ny plats och därmed var tvungna att ta pulsen på nattlivet. Vi hade hyrt stugor på en plats som byggt ett vattenland runt sina varma källor. Det fanns varmvattenmassage, typ kanoner av de slag som poliser använder för att skingra upplopp, där man kunde mjuka upp sina leder. Det fanns även ett antal pooler med

 olika temperaturer, tyvärr var ingen av dessa under 35 grader vilket var föga svalkande när solen stekte på som värst. 

Intressant pryl: Vi kom alltså fram runt 5-6 tiden på morgonen. Runt 7 gick vi till ett café för att äta frukost. Förutom några morgonpigga tonåringar så var caféet tomt sånär som på en grupp äldre herrar. De satt och kedjerökte, drack kaffe och höll lite uppsikt på omgivningen. En av oss frågade Andrés om det var såhär folk gjorde; träffades före jobbet för att prata lite och sen skiljas åt. Nej nej, det här ÄR deras jobb, svarade han. ...? Jo, tydligen har de tagit på sig uppgiften att ha koll på vad som händer. De sitter på ett café, sedan går de en runda kring staden för att uppdatera sig om vad som pågår. Då och då kommer folk fram till någon av dem för att fråga om någonting, vadsomhelst, och då vet dessa herrar svaret på frågorna. De vet allt. Det de mot all förmodan inte vet, kommer de med en kvalificerad gissning eller övertygande förklaring till, som inte går att ifrågasätta. Gatukonsulter. Vilket vi faktiskt fick erfara ganska omgående: Någon timme efter frukosten, på väg ut till källområdet, stannade vi till vid en kiosk. Kioskägaren frågade om vi var "svenskarna". Vi hade fram till dess ännu inte talat med någon annan..