En promenad på stan

I en mångmiljonstad vill man suga i sig alla intryck man kan då man går gatorna fram (och tillbaka, uppåt såväl som nedåt för mig, då jag ärvt ett synnerligen dåligt lokalsinne). Medaljens baksida är dock att man tyvärr måste offra lite av periferin för att bevaka trottoaren då risken är överhängande att trampa i resterna av en strykarhunds gårdagslunch. Visserligen spolas gatorna varje morgon, men framåt eftermiddagen så blir det till att vandra som en schackhäst; två steg framåt och ett åt sidan. Jag hade varit relativt välsignad från missöden fram till för någon vecka sedan då jag och en vän var ute på en kvällspromenad i jakt på någon mysig restaurang. 

Jag vill minnas att jag var mitt uppe i berättandet av en imponerande anekdot. Faktum är att det var i precis det ögonblicket då jag kommit till självaste poängen och skulle få bjuda på ett hjärtligt skratt, då jag likt Bambi kände hur underlaget svek. Jag sprattlade till ett par steg, insåg vad som just skett och kände paniken komma, reflekterade ett par bråkdelar av en sekund över hur jag skulle kunna stryka över faktumet att jag just fått en lägre stående varelses bajs under hela skosulan.

Det slutade väl,  en gräsplätt blev min räddning och middagen förflöt under trevlig stämning utan att jag behövde förpesta restaurangen med obehaglig doft, men numera håller jag mig lite mer alert.

Jag och Fredrik har tillbringat eftermiddagen i en park bredvid en damm. Vi satt och pluggade och njöt av eftermiddagssolen. Som om detta inte var nog så hade en grupp yngre damer valt just denna tid och plats att utföra sitt yogapass på, och vidare hade vi båda solglasögon på så vi kunde ogenerat bevaka så att ingen fuskade med rörelserna. Sedan lunchade vi, drack kaffe och bara mådde. Vi gnolade tillsammans på Lou Reed's Perfect day hela vägen hem.